You are currently browsing the tag archive for the ‘naturresurser’ tag.
Texten nedan är även publicerad på supermiljöbloggen, men jag kände att den passade lika bra här så jag lägger upp den på den här bloggen också.
Vetenskapens värld måste ha fått en ny redaktionschef eller nåt, för plötsligt lyfter de miljöfrågor från ett perspektiv som nästan var för radikalt för stora delar av miljörörelsen för bara ett par år sen. Förra veckan sände de ett program om hur länge våra naturresurser kan räcka. I kvällens program började de i andra änden och frågade sig hur många människor som kan leva på jorden.
Frågan om befolkningsminskning är kanske den känsligaste miljöfrågan. Bara själva namnet andas ekofascism på något sätt. Samtidigt är överbefolkningen ett problem vi inte kan ignorera. Och det ska väl till att en person som Sir David Attenborough, som är en av världens mest kända och respekterade miljöprofiler ger sin välsignelses till en sån här film för att den ska bli av.
Belastningen på vår miljö beror på tre faktorer. Hur många som konsumerar, hur mycket dessa personer konsumerar, och hur miljöskadlig konsumtionen är. Genom att ta fram bättre teknik kan vi minska den relativa miljöskadan av vår konsumtion, men detta kan inte på långa vägar väga upp den ökade miljöskada som sker om fler och fler samtidigt konsumerar mer och mer. Vi måste samtidigt bli färre som konsumerar mindre om vi ska kunna lösa de miljöproblem vi står inför.
Lyckas vi inte kommer vi stå inför en värld med bristande resurser. Tillgången till både färskvatten och olja minskar, och på lite längre sikt även fosfor. Dessa tre är alla nödvändiga för att upprätthålla dagens matproduktion. Som forskaren i filmen konstaterade, det finns inte så mycket mer mark att utnyttja, vi måste använda det vi har effektivare. Men det kan bli svårt när alla grundförutsättningar för det moderna jordbruket slås undan.
FNs officiella statistik pratar om att världen kommer ha mellan 9 och 10 miljarder människor 2050. Jag har väldigt svårt att se hur det ska vara möjligt att ha fler människor i en värld där jordbruket kommer få det allt svårare att upprätthålla ens dagens produktivitet.
Att reducera världens befolkning behöver inte vara det fascistiska förslag som det har porträtterats som. Redan idag sjunker befolkningen i den rika världen, och antalet barn som föds minskar i de flesta länder. Vad vi behöver göra är att påskynda den processen, och det görs enklast genom jämställdhets och utbildningsarbete. Ju mer utbildad en kvinna är, ju förre barn får hon. Att agera för jämställdhet i fattiga länder är en win win situation som fler länder borde ta i beräkningen när de ger bistånd. En mindre överbefolkad planet vinner vi alla på.
Dokument utifrån sände nyss en fransk dokumentär om ris, och vad som hände 2008 när priset sköt i höjden. Dokumentären är intressant, därför att många lärdomar som dras i den går direkt att överföra på många andra råvaror. Inklusive olja.
Matprischocken 2008 berodde på lite olika faktorer, dåliga skördar och höjda oljepriser drog upp priset en bra bit. Men det verkliga racet mot toppen, som bland annat ledde till att kostnaden för ris sexfaldigades på några månader handlade framförallt om spekulation ifrån olika aktörer.
Exportländerna ville inte sälja, för de spekulerade i högre priser, mellanhänderna ville inte heller sälja. Samma sak gällde med importörer och småhandlare. Alla satt och höll på varorna för att tjäna pengar. Resultatet blev massiva prishöjningar.
Länderna med en medelproduktion av ris som såg detta blev livrädda och stoppade ofta exporten av det egna riset, av oro för att grödan inte skulle räcka till det egna folket.
Importländerna fick för att få tag på tillräckliga mängder ris inte bara betala ett högt pris till exportländerna. Det krävdes dessutom kontakter och förhandlingar i stängda rum. Basala råvaror är mer politik än ekonomi. Dessutom var importländerna många gånger tvungna att hårdsubventionera riset för att hålla priset på en rimlig nivå. Om priset gick upp för mycket skulle nämligen hungerupplopp bryta ut, vilket trots detta ändå skedde i ett dussin länder.
Matproblematiken löste sig, dels genom att skördarna åter började leverera, och dels genom att oljepriset föll som en sten under finanskrisen. Peak oil kommer inte lösa sig självt på det sättet. Resultatet blir förmodligen väldigt likt scenariot ovan. Exportländerna börjar hamstra för att tjäna pengar. Medelproducenterna slutar sälja sin egen olja utanför landet, och vilka som får importera avgörs av vem som har bäst kontakter, snarare än att vanliga marknadsekonomiska regler gäller.
Detta skapar en oljeprischock som leder till kravaller, upplopp, och omkullkastade regeringar. Efter att tillräckligt mycket kaos har utbrutit kommer priset att falla igen, eftersom kaos är dåligt för tillväxten, och när massor av människor blir fattigare så använder de mindre olja. Som en bonus vet vi ju dessutom att en oljeprischock såklart är mycket värre än en matprischock. Dels eftersom matkrisen som sagt gick över, dels eftersom en oljeprischock leder till höjda priser på typ allting annat, inklusive mat, (matpriserna 2008 gick ju delvis upp pga ett högt oljepris).
Många regeringar är såklart medvetna om det här, och precis som att rika länder nu köper odlingsmark i fattiga länder för att säkerställa matproduktionen, så pågår det en kamp om vem som ska få importera den sista billiga energin ifrån delar av Afrika och andra områden. Men oavsett detta går det inte för någon att undvika den oljekris som närmar sig. Trösta er med att nu vet i åtminstone ungefär vad som väntar…
