Pride

Nu har jag varit på pride en dag. Mer hinner jag nog inte i år, men det lilla jag hann med var väldigt värt. Jag var på två seminarier, ett om polyamorösa som var oroliga för att resten av hbtq-världen inte skulle stödja deras kamp eftersom vissa var straighta, och ett föredrag om aspiequeer – personer med asbergers syndrom som också är transpersoner. Båda föredragen var intressanta.

På vägen från föredraget om aspiequeer så gick jag förbi ett rum med en fotoutställning. Jag brukar inte vara mycket för sådant, men jag hade inget bättre för mig, så jag gick in. Jag var inte lika likgiltig när jag gick ut. In hate we trust hette utställningen, den handlade om det förtryck som hbt-personer utsätts för. Efter första bilden vart jag smått chockad, efter sista bilden var jag nära tårar. Utställningen går inte att beskriva, den måste ses, gå och se den! Ett litet smakprov får ni ändå.  I mitt förra blogginlägg skrev jag nämligen att kd kämpade emot avvecklingen av hetronormen, varpå en bloggkommentar undrade vad jag menade. En bild från utställningen illustrerat det på ett helt genialiskt gripande sätt. Bilden som heter förakt visar två kvinnor med sina två barn i en tv-soffa. På tvn syns göran hägglund som säger att ”Barn mår bäst av att växa upp med en mamma och en pappa. Alltså personer av olika kön”

Bilderna är så fruktansvärt starka när man ser dem framför sig att datorn inte kan göra dem rättvisa, så pallra er iväg o titta på utställningen nu, och kryp därifrån på vägen ut, som aftonbladets recensent skrev att hon var nära att göra ”så hjärtskärande starkt är det”.

Konservatism

Säga vad man vill om liberalerna, men i teorin så vill de väl åtminstone. De tror på allas lika värde (eller allas lika rättigheter skulle väl de säga). Samma sak kan inte sägas om den kraft som växer runt omkring i Europa just nu. Konservatismen är en ideologi som vi varit lyckligt förskonade från i Sverige de senaste årtionderna. Visst vi har haft kd, men ingen tar dem på allvar, varje val spekuleras det i att nu åker dem ut osv.

Nu ser det ut som att Sverige kanske får sitt första verkligt konservativa parti på decenier år 2010. Med idéer som att bara svenska kyrkan ska få visa upp sig i skolorna är sverigedemokraterna egentligen långt mer uttalat fundamentalistiskt kristna än kd. Annars vill sd att gammeldans ska införas på skolschemat och att motorsporten ska främjas. Det är lätt att raljera över sd precis som med kd, men sd utgör en fara på helt annat sätt än kd. Sd är mer tydliga i sin retorik i vilken riktning de vill att landet ska utvecklas. I Litauen infördes en lag nyligen som förbjuder positiva budskap om homosexuella. Sd skulle aldrig föreslå något sånt, Sveriges opinion är aldeles för liberal för att det skulle gå hem, men de delar Litauens konservativa ideal där alla är hetrosexuella (kärnfamiljen är ju samhällets fundament).

Motståndet mot människor med avvikande sexualitet är en grundbult i sd:s ideologi. Den andra grundbulten känner alla till. Motståndet mot människor av annan kultur. Det intressanta här är att även samerna, som ju är svenskare än de flesta svenskar, är utsatta. Motståndet mot samer beror visserligen delvis på ren populism från sd:s sida, men det kan även jämföras med liknande partiers motstånd mot lokala minoriteter. Ta Italien som exempel, där den konservativa och främlingsfientliga regeringen bedriver en häxjakt på romer, även romer som har bott i Italien i generationer. Häxjakten består bland annat i att registrera alla romer, i brottsregistret, även barn, och att Roms borgmästare bokstavligt talat har kört ut romerna ur staden. Sd skulle inte gå ut och kalla samerna en ”ondskans armé” såsom Berlusconi kallade romerna, men deras motstånd har samma ideologiska härstamning.

Värt att komma ihåg innan vi skrattar åt sd. Deras likar hyser framgångar genom hela Europa. Och där de slår igenom är skadorna värre än vad många av oss kan föreställa oss.