You are currently browsing the tag archive for the 'klass' tag.
En av de saker som gjorde Sverige så framgångsrikt, och även unikt under 1900-talet var den så kallade samförståndsandan. Partierna hade olika åsikter, men kom ändå överens, näringslivet hade förtroliga samtal med sossarna och facket. Det här ledde till att Sverige blev stabilt, kapitalister och arbetare jobbade tillsammans för ett rikare Sverige. Alla tjänade på det.
En sak som ofta glöms bort i miljödebatten är rättvisefrågan. Fram tills idag har just samförståndsandan i någon mån präglat den svenska debatten. Men samförståndet bygger på att alla får det bättre. Om tillväxten avstannar, vilket den måste göra om vi ska rädda miljön, och vilket den kommer göra i vilket fall när resurserna börjar ta slut så kommer inte alla kunna få det bätttre. Hittills har vi i väst levt i ett plussummespel. Alla går frammåt. Nu är vi på väg in i ett nollsummespel, om en person (eller en samhällsklass) blir rikare så blir en annan fattigare.
Det innebär att klasskonflikterna kommer blåsa till liv igen, det är ok att klyftorna ökar sålänge de på botten inte får det sämre, men i ett nollsummespel blir varje person med ett överflöd av pengar ett direkt hot mot de som har det fattigt. Därför är fördelningspolitik någonting centralt om vi vill ha ett hållbart samhälle. Och då menar jag verklig fördelningspolitik, sossarna brukar ju säga att de idkar sådan, samtidigt så har klyftorna i Sverige ökat kraftigt under de senaste 20 åren. Visserligen mest för att de rikare dragit ifrån, och det går ju som sagt bra i ett plussummespel, men snart måste klassklyftorna börja minska, något annat är inte hållbart.
Då var det dags för del tre, som förmodligen blir den sista delen om grön klassteori, nu ska vi diskutera hur klass hänger eller inte hänger ihop med andra förtryck. I förra inlägget gick vi igenom vad som är en huvudskillnad i röd och grön klassanalys (tillväxtkritiken), och hur röda människor faktiskt hjälper till att upprätthålla det kapitalistiska systemet och därmed klassklyftorna, genom att de ser överklassens konsumtionsmönster som målet för alla att sträva emot.
En annan central tanke inom röd klassanalys är att klassförtrycket är det övergripande förtrycket, och därmed det förtryck som vi bör jobba hårdast för att bli av med. Den tanken delas för övrigt inte bara av röda, Angela Ayward drar samma slutsats i sin text om grön ideologi. Personligen börjar jag bli mer och mer inne på att debatten om vilket förtryck som är viktigast är en pseudodebatt. Kapitalismen måste avskaffas eftersom den bygger på ständigt ökande tillväxt, sen om kapitalismen är orsaken till den ”viktigaste” ojämlighetet eller om kön, etnicitet, eller någonting annat är det spelar ingen större roll, alla sådana fötryck sitter ändå ihop. Det blir exempelvis väldigt svårt att avskaffa kapitalismen utan att avskaffa patriarkatet. En grundbult i mansrollen är nämligen ägande och att ha mätbara tillgångar (mansrollen = kapitalism), medan kvinnorollen är mer fokuserad på relationer och omvårdnad och andra icke mätbara värden (kvinnorollen = grön ideologi), alltså blir det väldigt svårt att bli av med kapitalismen och skapa ett grönt samhälle föränns de kvinnliga idealet ses som minst lika bra som det manliga. (Här ser vi föresten hur vänstern återigen råkar hjälpa till att bevara det nuvarande systemet genom att propagera kvinnokamp. Kvinnokampen bygger på tanken att mannen är den stora vinnaren i det nuvarande systemet, och har lagt fokus på att kvinnor ska ta mer plats, komma ut mer på arbetsmarknaden och överlag bli mer manliga. Detta har snarast stärkt de manliga idealen, och manliga ideal behöver ta mindre plats inte mer. Jag säger inte att kvinnokamp inte har gjort nytta, det har det uppenbarligen gjort för miljontals kvinnor, men precis som med klasskampen så har den till stor del spelat ut sin roll i västvärlden.
Det finns många beröringspunkter mellan de olika förtrycken, exemplet med kopplingen mellan manliga ideal och kapitalism var bara en av många. Alltså går det inte bara att jobba för att avskaffa patriarkatet, klasserna, rasismen, homofobin eller någonting annat. Alla förtryck hänger ihop, alla förtryck påverkar varandra och alla förtryck måste bekämpas. Detta är vad som brukar kallas för en intersektionell maktanalys. En intersektionell maktanalys har vi gröna haft länge i varierande grad, problemet är att av någon anledning har klass inte räknats in i den analysen under stora delar av vårt partis historia, och om ett perspektiv saknas så blir analysen inte komplett. Det är därför som vi måste börja prata klass.
Efter mitt förra inlägg om klass har jag fått mycket positiv respons både i kommentarerna och via mail. Det känns bra och får mig att tro att jag är på rätt spår. Visserligen har jag fått en del kritik också, men det uppskattar jag, för utan kritik utvecklas en inte.
I alla fall. Om vi nu utifrån vad jag skrev i det förra inlägget slår fast att det finns olika klasser i samhället. Dessa klasser har olika förutsättningar som visar sig på betydligt fler sätt än i plånboken. Det kan handla om att det är svårare att få ett bra jobb, svårare att få bra betyg, tillgång till sämre sjukvård, och därmed kortare medellivslängd och så vidare. Det är såklart svårt att definera i vilken klass en enskild individ befinner sig, men jag kommer för enkelhetens skull prata om under, medel och överklass.
Vilken är då skillnaden mellan röd och grön klassanalys? En av de saker som skiljer ut gröna från alla andra är tillväxtkritiken. Röda människor menar att överklassen är de som tjänar på det nuvarande samhället, eftersom röda människor precis som blå människor ser pengar som synonymt med välmående. Detta stämde på 1800talet när Marx formulerade sina teser, men idag vet vi att pengar endast följer med välmående upp till en viss gräns. En gräns som medelklassen i de flesta västländer har passerat. Dessutom är det ekologiskt ohållbart att hela världen blir överklass, alltså är det inte önskvärt. Slutsatsen blir alltså att ingen, varken underklassen och medelklassen, eller överklassen tjänar på klassamhället eftersom det inte ger någon grupp ett ökat välmående. Därmed blir ett av de mest centrala begreppen inom röd klassanalys, nämligen ordet klasskamp irrellevant. Om ingen tjänar på det nuvarande systemet, varför ska vi då kämpa emot varandra istället för att jobba tillsammans för att avskaffa det?
Men om ingen tjänar på det nuvarande systemet, varför finns det överhuvudtaget? Det har visserligen delvis med att göra att folk tror att de tjänar på systemet, men det är också så att systemet är självförstärkande, kapitalismen främjar sig själv. Om kapitalismen ska fungera krävs att folk alltid efterfrågar varor. För att få människor att efterfråga varor satsar företagen oerhörda pengar på reklam. I reklamen ligger budskapet inbäddat att rika människor är lyckligare, smartare och mår bättre. Reklam fungerar, annars hade företagen inte använt det. Detta leder till att folk tror att pengar är vägen till lycka och välmående. Folk börjar även konsumera för att få högre social status. Ni har säkert sett eller hört folk visa upp sin 5000 kronors pradaväska, eller sin nya dyra bil/båt/dator eller vad det nu kan vara. Detta är komparativ konsumtion, alltså konsumtion för att verka bättre i jämförelse med resten av samhället. Denna konsumtion är den mest skadliga och ohållbara, eftersom någon annan alltid kommer komma om någon månad med en nyare väska/bil/dator, vilket får alla andra som lockas av komparativ konsumtion att vilja köpa något nytt, trots att de inte behöver det. Detta leder till kapprustning i konsumtion där alla vill ha det senaste, och helst även det dyraste. Det är detta som är mode.
Mode och komparativ konsumtion är en extremt viktig del i skapande och upprätthållandet av klassklyftor, därför att om det inte ses som önskvärt att vara materiell överklass så kommer ingen att konsumera på det sättet. Om det är en norm i samhället att konsumera hållbart, och sedan lägga fokus på andra saker som kultur och relationer så kommer de materiella klassklyftorna minska drastiskt, dels eftersom att löneskillnaderna kommer minska när folk tar ut sin löneökning i minskad arbetstid istället för pengar, och dels därför att staten kommer ha en mycket starkare opinion för att jämna ut klassklyftorna via skatter. Ett viktigt steg bort från materialism och därmed bort ifrån klassklyftor är därmed att bli av med den reklam som skapar köphetsen och materialismen. Tyvärr är det inte det lättaste att genomföra eftersom det skulle innebära nolltillväxt, vilket inte bara hotar enskilda företag utan hela det ekonomiska systemet, alltså finns det väldigt starka krafter som jobbar i motsatt riktning.
Sammanfattningsvis: Klasser finns och både röda och blå människor ser överklassen som den ultimata klassen. Vi gröna ifrågasätter detta, utifrån att överklasskonsumtion inte är hållbar, eller ger ökat välbefinnande. Överkonsumtionen orsakas av företag som satsar pengar på reklam, genom att bli av med reklam kan vi alltså minska överkonsumtionen och därmed materialismen, och försvagar därmed tanken att överklassens ideal är något att sträva mot, vilket är viktigt för att upplösa klassamhället.
I nästa del (som kanske blir den sista) kommer jag jämföra klassförtrycket med andra förtryck och diskutera om det finns något ”grundförtryck” som är orsaken till alla andra förtryck eller ej.
Jag skrev i förra inlägget att jag ville skapa en grön klassteori. Här är mitt första försök.
Jag googlade på grön klassanalys för att få reda på vad som skrivits tidigare i ämnet. Det var inte mycket. Högst upp hamnade min egen blogg. För lite mer än ett år sedan fanns en diskussion i bloggosfären om grön klassanalys mellan Alexander Chamberland, Linnea Haglund och Joakim Larsson på ena sidan, och Christian Valtersson på den andra. Från Christian Valterssons sista inlägg om ämnet går det att klicka sig vidare till alla de andra. Gå in och läs hela diskussionen om ni har lust. Diskussionen som förs dem emellan är intressant, och förmodligen får jag anledning att återkomma till den senare för att visa hur andra gröna tänker. Det finns även en mer filosofisk text om ämnet från några år tillbaka som även den har en del intressanta synpunkter.
Då börjar vi. Första frågan, vad är klasser egentligen?
Marx pratar om två klasser. Bourgoisin och proletärerna, arbetarna och kapitalisterna med andra ord. Arbetarna var de som sålde sin arbetskraft, och kapitalisterna var de som tjänade pengar på att ha pengar, genom att ta ut profit från arbetarna som arbetade i fabriken. det var denna profiten som kom att kallas för utsugningen. Den här beskrivningen av klasser fungerade bra under Marx levnadsperiod, det vill säga den industriella revolutionen. Beskrivningen fungerar även relativt bra i länder som Kina och delar av Afrika, där det finns ett väldigt litet antal rika, och ett stort antal väldigt fattiga. I Sverige funkar det dock inte att prata bara om arbetare och kapitalister, vårt samhälle är ett helt annat än det som Marx utformade sin teori utifrån, och därför krävs andra definitioner av klass.
Klass i sverige idag kan vara många olika saker. De röda fokuserar fortfarande mycket på de materiella tillgångarna, då de upplever att det finnns en tydlig kamp mellan arbetarna och kapitalisterna, där arbetarna vill pressa upp lönerna och kapitalisterna vill pressa ned dem. Jag vill fokusera mer på andra saker, såsom kulturellt kapital, kunskap och annat. Låt mig ta ett exempel. En student är förmodligen fattig. Men trots det har denne förmodligen tillgång till gott om kontakter inom akademikervärlden, denne har goda kunskaper om samhället omkring sig, och kommer förmodligen få ett bra jobb i framtiden. Jag skulle inte kalla en svensk student för underklass generellt, även fast de flesta studenter är ekonomisk underklass, därför att de har andra kapital (främst kunskap) som kompenserar för det bristande ekonomiska kapitalet. På samma sätt kan en person som har blivit rik genom att ha arbetat sig upp och blivit chef ändå vara underklass i vissa avseenden, eftersom denne inte har den kunskap som överklassen ofta besitter. Det kan vara kunskap om hur man beter sig i sociala samanhang, med bordsskick osv, vilket stänger ute denne från överklassens värld.
Ett vanligt argument emot att använda ordet klass är föresten att klass är just så komplext att det är omöjligt att placera in någon i et fack. Detta argument är ohållbart, precis som det är ohållbart att säga att det är poänglöst att prata etnicitet därför att det kan vara svårt o definera. Är en andra generationens invandrare svensk eller invandrare? Det beror på vem du frågar, och på samma sätt kan du få olika svar när du frågar om en persons klasstillhörighet, men det gör inte begreppet irellevant på något sätt. Vill ni ha fler argument för användandet av ordet klass så finns en text jag har skrivit här
Generellt sätt kan man väl säga att ju mindre kapital en person har, ju lägre klass har denne. Då menar jag inte bara pengar, utan även kunskap, kontakter, status och liknande. Sen kan vi ju tvista om vilka av dessa som är viktigast, men huvudsaken i en grön klassanalys menar jag är att se att klass består av många olika delar. För att bekämpa klassamhället måste vi alltså bekämpa inte bara löneskillnader, utan även skillnader mellan de andra sorternas kapital. Det här är anledningen till varför vi behöver klassbegreppet. Människor som bara pratar om inkomstskillnader kommer aldrig att kunna se tydligt hur de olika delarna av klassbegreppet samverkar (en okunnig person kan få svårt att få ett välbetalt jobb, likaså en person med dåliga kontakter, då har bristen på ett kapital lett till brist på ett annat kapital), och inte heller kommer människor utan klassanalys kunna se sambandet mellan klassförtrycket och andra förtryck.
Precis som liberaler och konservativa aldrig kommer kunna bekämpa könsorättvisorna på grund av bristen på feministisk analys så går det inte att effektivt bekämpa inkomstskillnader eller andra kapitalskillnader utan en bra klassanalys. Därför behöver vi gröna skapa en sådan.
I nästa inlägg om klass kommer jag att ta upp några av skillnaderna jag ser mellan röd och grön klassanalys.
Det går åt så mycket energi att vara på kongress, det är inte klokt. Jag däckade på tåget hem, aktivitet 18 timmar på rad följt av sex timmar vila i tre dygn tar på kroppen. Det var i vilket fall jättekul, jag träffade en massa gamla vänner, lärde mig om kärnkraft, diskuterade Sverigedemokrater med expos främste föreläsare Alexander Bengtsson, och en massa annat.
Det intressantaste som hände tycker jag var diskussionen om klass som jag lyckades lyfta upp. Första dagen gick jag och Tinos på ett seminarium om rättvisa och välfärd,och frågade seminarieledarna (som var partistyrelseledamöter) vad de tyckte om klassbegreppet. De var emot begreppet eftersom det var för vänsterladdat och för svårdefinerat. Ingen av argumenten håller tycker jag, men mer om det i ett annat inlägg.
Under den andra dagen diskuterades en stor motion som handlade om lika rätt. Över 20 att-satser fanns det. Jag smög in ett tilläggsyrkande om att ”partistyrelsen utifrån perspektivet allas lika rätt utvecklar en grön klassanalys för att se till att ingen diskrimineras på grund av sin klass”. Denna är intressant för om den hade gått igenom så hade det varit ett erkännande av att klass är ett relevant begrepp, vilket partiprogrammet slår fast att det inte är. Motionen avslos dock med siffrorna 68 mot 66. Bara två röster som skilde alltså, och då hade jag inte ens idkat opinionsbildning. Min plan nu är att försöka samla tankar från olika gröna som har åsikter om grön klassanalys så att vi tillsammans kan skriva en riktigt bra motion om ämnet till nästa år, så att även mp får in det maktperspektivet i sitt program. Har ni några tankar om vad som är en grön klassanalys så hör gärna av er till mig!
