Vem tjänar på arbetslinjen?

Tidigare i bloggen har jag varit inne på att den stora ideologiska striden i Sverige idag står mellan de som tror på ekonomismen och de som tror att andra saker har ett värde. Med ekonomismen menar jag att allting reduceras ned till om ett förslag är ekonomiskt lönsamt eller inte. Kvotering i bolagsstyrelser motiveras med att företagen blir mer lönsamma, invandringen försvaras med att vi behöver mer arbetskraft snarare än en tanke om att fri rörlighet är något värdefullt i sig själv, och så vidare.

Arbetslinjen är den logiska konsekvensen av ekonomismen. Alla ska producera så mycket som möjligt, och produktionen ska vara avlönad. Det duger alltså inte att du går hemma eller i en förening och gör en massa obetalt arbete. Det är först när du får betalt för samma tjänster som du bidrar till samhällets utveckling enligt resonemanget. Ett enklare sätt att säga det här är att ekonomismen handlar om tron på ekonomisk tillväxt som någonting gott i sig självt. Om alla jobbar mera, och producerar mera så ökar ju tillväxten, moderaterna skriver också själva i sin guide till hur moderaterna vill bli betraktade att man i stället för tillväxt ska använda termen ”fler människor i arbete”. Arbetslinjen är alltså tillväxtlinjen. Det är nu det blir intressant för miljöpartiet är ett parti som bildades ur bland annat en kritik av samma tillväxt, och alltså bör vi vara den rörelse som har den mest skarpa och genomtänkta analysen av hur ett alternativ till moderaternas arbetslinje ska se ut.

Om vi vill ha en chans att bemöta moderaternas ekonomism så måste vi börja problematisera arbetslinjen. Det är inte alltid bra att alla arbetar. Vi måste fråga oss själva, vem tjänar på arbetslinjen? Vem tjänar på att vi har kvar en vapenindustri, vem tjänar på att företagen investerar tiotals miljarder i Sverige varje år på att få oss att konsumera mera?

Faktum är att de som tjänar på arbetslinjen är de mest privilegierade i samhället. Eftersom ekonomismen bygger på att ditt värde hänger på hur mycket pengar du har så är överklassens status direkt kopplat till att ekonomismen som idé finns starkt i folks sinnen. Om folk inte ser det som häftigt att vara rik har de rika förlorat sitt sociala kapital och tillväxten kommer att stagnera eftersom folk börjar sträva efter andra saker än rikedom. Ett samhälle där pengar spelar mindre roll är ett samhälle där överklassen förlorar alla sina fördelar som de fått genom att på olika sätt visa upp sin rikedom.

Sen finns såklart miljöaspekten på hela frågan. Evig ekonomisk tillväxt i en värld med begränsade resurser är omöjligt, alltså drabbas kommande generationer och folk i tredje världen när vi konsumerar resurser som de kunde ha behövt. Kort och gott, ekonomismen, (och arbetslinjen som ju är en följd av densamma) gynnar de rika länderna, det gynnar nuvarande generationer på bekostnad av framtida generationer och det gynnar överklassen på underklassens bekostnad. Att ett tillväxttänk gynnar de rika länderna och kommande generationer har den gröna rörelsen påpekat länge. Klassperspektivet är nyare och har dykt upp genom människor som Christer Sanne i boken ”Keynes barnbarn” och Willson & Picket i ”Jämlikhetsanden”.

Det betyder såklart inte att allt arbete är dåligt, eller att inte fattiga länder mår bra av lite mer tillväxt. Problemet är det fortsatta fokuset på tillväxt i redan rika länder, och den syn på arbete som något som har ett egenvärde, när det är precis tvärtom. Det är ledigheten som har ett egenvärde och som vi borde maximera, utan att för dess skull göra avkall på grundläggande välfärd.

Efter valet kommer det vara ett gyllene tillfälle att ha en ideologisk debatt om hur vi vill utveckla samhället. Moderaterna har sin bild klar, nu måste vi vässa våra argument och våga problematisera arbetslinjen.

Naturens egenvärde.

I våras skrev jag en rad inlägg om grön ideologi som avslutades med en förhoppning att få höra andra människor argumentera för naturens egenvärde eftersom jag själv inte kunde hitta ett vettigt sätt att härleda detsamma på. Nu har äntligen en debatt i ämnet brutit ut i bloggosfären.

På Jesper Räftegårds blogg hade han och jag en längre diskussion om saken. För att samma missförstånd som blev i den diskussionen inte ska ske här så vill jag förtydliga ett par saker. Som jag ser det går det inte att betrakta människan som separerad från den övriga naturen. Vi är ett djur precis som alla andra, vilket för övrigt är ganska svårt att argumentera emot om man inte diggar vetenskapsförakt.

Om det bara fanns ett träd i hela universum, skulle trädet ha ett värde då?

Överlag är vi på många sätt väldigt lika många djur, och alltså menar jag att djur  precis som människor också har ett egenvärde. Men jag menar fortfarande att naturen inte har ett egenvärde. Djuren har värden i egenskap av individer, inte som en del av en art, och växter har heller inga värden.

Så varför har djur och människor värden, men inte växter? Jag härleder djurs (inklusive djuret människans) värde genom att djur har en medveten vilja. Vi styrs av instinkter, grupptryck och normer, men det finns också en del av oss som gör medvetna val. Att detta endast skulle vara förunnat människan håller inte. vetenskapen ger det svagt stöd, och för den delen personlig empiri. Alla som har haft ett husdjur vet att även djur kan ha personligheter. Växter däremot har ingen medveten vilja, visst de har ett mål, att blomstra. Men det är inte ett medvetet mål att växa mer än det är ett medvetet mål att mina naglar växer.

Om vi nu är överens om att djur till skillnad från växter har en åtminstone delvis medveten vilja så menar jag att det är rimligt att dessa individer så långt det går får möjlighet att leva ut samma vilja. Därifrån tar min filosofi avstamp. I individers möjligheter att förverkliga sina val.

Men hur härleder då de gröna som menar att naturen har ett egenvärde värdet på naturen? (och med naturen menar jag alltså nu växer, samt varelser i egenskap av arter snarare än individer, samt i vissa fall berg, bäckar, eller andra naturformationer som vissa gröna väljer att tillskriva ett egenvärde).  Deras argument är svåra att bemöta eftersom de är skiftande. Jag skrev för några månader sedan på miljöpartiets intranät och bad om förslag på hur man kunde härleda naturens egenvärde. Förslagen löd bland annat:

”Naturen har sitt egenvärde genom att den skulle klara sig utmärkt utan oss, till och med mycket bättre.
Naturen lever sitt eget liv medan vi är en ”gynnare” som inte klarar oss utan naturen.”

”Ett (sätt att härleda egenvärdet) är en betraktelse över naturen som har byggt ett så otroligt komplext nät av arter och individer att man, i ren beundran, kan tillskriva systemet ett egenvärde”

”Ett annat sätt, säg andligt sett, ger faktiskt samma slutkläm. En andlig makt, med ett skapargeni och tanke oerhörd har skapat en natur med oss i. Dess avsikt var att systemet ska vara så underbart att vi spontant, genom vår kärlek till skaparen (en han/hon), tar hand om dess skapelse, naturen liksom varandra”

Det första förslaget utgår för det första ifrån att människan inte är en del av naturen, utan snarast en form av parasit som lever utav densamma. ”Naturen skulle klara sig mycket bättre utan oss” som jag skrev innan så delar jag inte den bilden, människan är en del av naturen, att försöka se oss som separerade ifrån den är snarast ett uttryck för hybris ifrån människans sida.

Förslag nummer två är som jag ser det inget riktigt försvar för egenvärdet. Förslaget går ut på att komplexiteten i naturen är fantastisk, och att det är logiskt att hysa respekt för en sådan komplexitet. Samtidigt framgår det av argumentet att det är vår värdering av naturens som något beundransvärt som skapar själva värdet. Det är alltså inget egentligt egenvärde, utan ett instrumentellt värde. Naturen har ett värde därför att vi tycker att den är vacker och fantastisk. Det kan man tycka, men det kräver att det finns människor eller andra varelser där som kan värdera naturen som just detta.

Förslag tre är det förslag som ett antal debattörer i expressen försökte kritisera. Diskussionen om andlighet kan vi kanske lämna därhän, det känns som en helt separat diskussion. Att diskutera guds icke-existens finns det många andra som har gjort betydligt bättre än vad jag kan göra.

Gemensamt för alla förslagen är dock en sak. Naturen ses som en enhet snarare än som summan av alla växter och djur på planeten. Samma resonemang för även Jesper Räftegård i en diskussion med mig på sin blogg. Han menar att hela universum är att betrakta som ett enda objekt, allt-tinget. Detta eftersom allting hänger direkt eller indirekt samman med varandra. Och om någonting i detta allt-ting har ett värde så får alla andra delar också ett värde eftersom allt hänger samman.

För min del går det emot min intuition. Jag föreställer mig själv som en separat enhet snarare än en del av ett gigantiskt allt-ting. Mina mer konkreta invändningar mot den här typen av resonemang är två.

För det första. Om vi utgår ifrån att det inte finns någon gud så är alla filosofiska värden subjektiva. Det finns ingen absolut sanning. Det innebär att det måste finnas individer som sätter värden för att ett värde överhuvudtaget ska finnas. En planet full med växter, vem är den värdefull för?

För det andra. Om allting har ett värde så är det detsamma som att säga att inget har ett värde. Värden är någonting man väger emot något annat, om allt har samma värde blir det samma sak som att inget är värt någonting. Nu är det i och för sig troligt att de som menar att naturen har ett egenvärde inte menar att allting har samma värde. Men då uppstår följdfrågan, vilka saker är värda mer än andra? Om dessa personer delar min uppfattning att människan är en del av naturen, är människan mer värt än ett träd, och i sådana fall varför? Personer som menar att naturen har ett egenvärde måste på ett trovärdigt sätt skapa en prioritetsordning. När väger naturens värde tyngre än människans, och varför? Utan en tydlig prioritetsordning har vi en ideologi som är väldigt svår att tillämpa i praktiken.

Ett sista argument som tenderar att dyka upp, och som återfinns både på Jespers och på Jimmy Sands blogg är en variant på försiktighetsprincipen. På Jimmys blogg står det:

Hur många såna här är en människa värd?

”Naturen är komplex och därmed irreducibel så till den grad att vi människor faktiskt inte alls förmår att värdera den”

Argumentet är alltså att vi inte vet hur värdefull naturen är, och att vi därför bör behandla den som att den var värdefull, utifall att den är det. En ideologisk försiktighetsprincip. Samtidigt konstateras direkt efter i samma text att ”(det betyder inte) att fiskar och blåklockor är mer värda än människan – bara att de har ett egenvärde som vi måste ta hänsyn till.” Frågan är bara hur vi kan veta att fiskar och blåklockor inte är värda mer än människan. I texten innan konstaterades ju att vi människor inte förmår värdera naturen eftersom den är så komplex. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar, antingen känner vi inte till naturens värde eller så gör vi det. Dessutom, om vi nu accepterar att fiskar och blåklockor inte är värda mer än människan, men att de ändå har ett värde. Hur många fiskar och blåklockor går det på en människa? Om naturen har ett egenvärde så måste det värdet gå att ställa emot människovärdet även om många vill ducka för den konflikten. Säger någon att en människa alltid är värd mer, oavsett hur många blåklockor så är ju värdet på blåklockorna noll, vilket jag också argumenterar för att deras egenvärde är.

Det får vara nog för idag, men med tanke på att Jesper har lovat att återkomma på måndag lär nog diskussionen fortsätta.

Styrkor och svagheter hos liberalismen

Efter min och Jakops text på newsmill blev reaktionerna starka, många kontaktade mig och tyckte det var asbra, och andra tyckte att jag var helt ute och cyklade. Det är intressant hur texten lyckades provocera så mycket, för förutom termen liberal så innehöll den egentligen inga egentliga nyheter. Jag har ägnat mig en del åt politisk provokation genom åren, jag har föreslagit att grön ungdom ska splittras från mp, jag har sagt att vi borde kalla oss ett vänsterparti, men ingenting har mig veterligen provocerat så mycket som när jag använde termen liberal. Det säger någonting om både ordet och om förbundet tycker jag.

På uppmaning från mig så skrev Tinos ett svar där han förklarar varför han inte tycker att vi är ett liberalt parti. Hans kritik går ut på två saker, dels att liberaler faktiskt inte delar många av de grönas åsikter.

”Jag vill dessutom inte smutsa den redan uttunnade gröna ideologin med folk som exempelvis står för mänskliga rättigheter på klassiskt liberalt sätt, men missar långsiktighet och helhetsbilder och därmed samtidigt arbetar mot dessa rättigheter på vissa plan. Jag vill inte dela parti med djurrättsföraktande humanister eller ekonomistiska resursbristförnekare. Jag vill inte att grön demokrati och solidaritet ska hamna i skugga av liberal äganderätt eller en närmast religiös tro på fri vilja och tillhörande skylldigsjälvmentalitet.”

Tinos är korrekt i sak, exemplen ovan är bra exempel på saker där vi gröna har en annan hållning än många liberaler. Men det har skett en hopblandning i diskussionen. Folk resonerar såhär ”Många liberaler tycker si eller så, därför är den åsikten liberal, och folk med motsatt åsikt är det inte”. Vad som har glömts bort i debatten är att man utifrån en liberal ståndpunkt kan komma fram till väldigt olika slutsatser. Jag menar att man kan vara liberal och ändå inte behöva dela de åsikter som finns ovan. Möjligen med ett undantag, men det kommer jag till senare. Liberalism är inte en uppsättning åsikter, det är en grundsyn, som man sen kan använda på olika sätt.

Tinos andra kritik handlade om att liberalism hängde ihop med nationalism. Invändningen är detsamma här. Man måste inte vara nationalist för att man är liberal. Men det var heller inte riktigt vad Tinos menade. Istället menade han att liberalismens mittfåra sen länge hade köpt den beskrivningen och att det var dumt att prata om hela liberalismen om det nu var en mer ovanlig avart av ideologin som jag talade om. Det kan man ju tycka, samtidigt kan det finnas poänger i att påminna om att sådana tankar inte är utdöda tror jag. I vilket fall så tror jag vi inte var så oense i sakfrågan där.

Rent historiskt så finns det ju ganska tydliga kopplingar till mp som ett vänsterliberalt parti. Partiets grundare Per Gahrton var aktiv i LUF, men sågs samtidigt som en vänsterradikal inom förbundet. Han skriver på DNs kultursidor om hur han i slutet av 60talet initierade en bok med namnet ”en liberal vänster”. I samma text förklarar han också varför han så småningom övergav liberalismen.

”Tron på ”den osynliga handen”. Den tesen innebär ju att det inte finns någon motsättning mellan profitlystnad och ”största möjliga lycka åt största möjliga antal”, eftersom egoistiskt agerande via ”den osynliga handen” resulterar i det bästa samhället för alla.”

Den osynliga handen bygger på ett antal grundantaganden. Ett av dessa är människans fria vilja och förmåga att agera rationellt. det här är exemplet jag pratade om som undantaget som man måste köpa om man är liberal. Liberalismen bygger på tanken om att människan är en fri varelse med fri vilja och ett rationellt förnuft. Problemet är bara att det inte stämmer. Vi påverkas av grupptryck, av samhällets normer, och av instinkter. Vi är inte allvetande, eller ens alltid särskilt smarta.

Det här är en brist i liberalismen som den gröna rörelsen har klurat mycket på. Att människan agerar dumt och kortsiktigt är liksom en grön grundförståelse, om vi inte gjorde det så skulle det inte finnas några miljöproblem, eller för den delen, några problem alls. Det gröna svaret har bland annat varit försiktighetsprincipen som går ut på att erkänna att vi inte vet allt, och därför bör vara försiktiga med att förändra saker där vi inte kan bedöma de fulla effekterna av vårt handlande. I det här avseendet är den gröna ideologin snarast en påbyggnad på liberalismen. Liberalism 2.0.  Eller om man som jag tänker att liberalismen är den första vänstervågen, och socialismen den andra, så blir den gröna rörelsen vänster 3.0.