You are currently browsing the tag archive for the ‘feminism’ tag.
Överlag har diskussionen efter det misslyckade bombförsöket i Stockholm varit varierad. Sansade röster blandas med arga utrop på mindre analys och mer vrede. SD tvekade i början över hur de skulle hantera bombattentatet, men nu har de beslutat sig för att begära en debatt i riksdagen om ”islamsk extremism”.
Men det här blogginlägget tänker jag inte använda för att berätta för er hur vi inte ska vara rädda. Eller att det spända och polariserade samhällsklimatet som riskerar att uppstå är betydligt farligare än nån amatörpyrotekniker med en konstig tolkning av haditerna. Det har många andra redan avhandlat, och när jag bloggar här vill jag tillföra något till diskussionen.
Min text tar avstamp i ett blogginlägg från Adam Cwejman där han kritiserar Maria Ferms debattartikel i SvD.
Maria jämför med ”den nya lasermannen”, och skriver bland annat: ”Två galningar, en i Malmö och en i Stockholm, har gjort sitt bästa för att skrämma upp oss. Men det är så vi måste se på dem, som enskilda ensamma individer i jakt på ett sammanhang de inte tillhör.”
Adam Cwejmans svarar: Den position som Maria Ferm, och många med henne, har är att ingen ska lastas för vad en enskild person gör. Helt plötsligt existerar inga strukturer, bara individer. Det är nästan så att man hör Thatchers ord eka i öronen ”det finns inget som heter samhället, bara individer” (löst citerat).
Otippat nog så måste jag hålla med Cwejman här. Det är lätt att hamna i positionen att kultur, omgivningen och strukturer inte spelar någon roll. Galningar tar ju ingen hänsyn till sådant. Jag har själv använt det argumentet massvis med gånger, helt enkelt eftersom det är så pass lätt att använda. Men jag tror inte att det leder till en konstruktiv diskussion.
Just nu håller jag på att läsa ”med uppenbar känsla för stil” – ett reportage om manlighet. På baksidan står det ”I mediedebatten efter hulliganmordet på Tony Deogan var analysen tydlig: Huliganerna var våldsfixerade dårar som drevs av hat och hade värderingar som avvek från det övriga samhället. Men när journalisten Stephan Mendel-Enk intervjuade några av de mest ökända huliganerna fann han dem vara en så brokig samling att medias alla försök att kategorisera dem föll platt. Det fanns bara en sak de hade gemensamt, men det diskuterades aldrig. De var alla män”.
Fotbollshulliganerna och terroristen har många likheter. Eftersom det är obekvämt att lyfta den strukturella frågan om vad som får dessa människor att begå extrema våldshandlingar så porträtteras de istället som galningar som avviker från oss ”normala”. Men samtidigt som både det svenska samhället och i stort sett alla män fördömer fotbollshulliganerna så skapar vi genom våra samhällsstrukturer grogrunden för samma personer. Och detsamma gäller såklart även den muslimska kulturen.
Hur den Svenska kulturen skapar våldsmän har olika feminister studerat länge. I ”med uppenbar känsla för stil” beskriver Mendel-Enk hur han hittar rötterna till mäns våld redan på dagisnivå, och hur det sedan följer med alla barn hela vägen upp i vuxen ålder. Rimligtvis fungerar det på samma sätt i andra kulturer, varken svenskar eller araber gillar mord och våld, men i båda kulturerna finns ändå grogrund för densamma.
Sen måste vi ändå ha ett bredare perspektiv och förstå att våld inte bara har med kön att göra. Även om nästan alla självmordsbombare numera är män så spelar saker som rasism och klass in. Men min huvudpoäng här är att vi måste kunna kritisera den muslimska kulturen och de destruktiva strukturer som finns inom den, utan att för den skull dra alla över en kam och hamna i rasistträsket, på samma sätt som vi kan kritisera den svenska kulturen utifrån ett feministiskt perspektiv, utan att dra alla män över en kam och bli manshatare.
Många vill inte prata om att även mer moderata muslimer kan ha mer skadliga element i sin tro, då man riskerar att kopplas samman med SD. Men precis som jag menar att katolicismen innehåller en i grunden konstig människosyn, även hos många av de mer moderata personerna, så gäller detsamma islam. Ordföranden för sveriges muslimer skriver exempelvis på sin blogg om hur han självklart tycker att man och kvinna är jämställda. Men samtidigt ger han uttryck för den gamla patriarkala värderingen att giftemålet är till för att skydda kvinnan från att ”utnyttjas i lösa förbindelser”. En sådan gammalmodig syn på kvinnlig sexualitet hittar man ironiskt nog kanske bara hos vissa sverigedemokrater numera.
Jag säger det rätt ut. Jag tycker inte att den muslimska kulturen är bra. Det är inte den svenska kulturen heller. Vi som tror på jämställdhet, och att våld inte minskas genom fler poliser och hårdare tag mot invandrare, utan genom att arbeta med att skapa mindre patriarkala och mer öppna kulturer måste våga kritisera även den muslimska kulturen. Annars lämnar vi fältet öppet för SD att plocka hem alla poängen.
Kollade på debatt nyss, om könsroller i skolan. Ett himla massa löst tyckande som vanligt, men det är kanske oundvikligt när man pratar om det här ämnet. Samtidigt tyckte jag det var synd att ingen lyfte fram siffror som att killar pratar dubbelt så mycket som tjejer i klassrummet, eller att kvinnor får 8 % lägre lön än män för samma arbete. Såna saker går inte att komma ifrån, oavsett vad man själv har upplevt.
Nåja, allt är ju inte svartvitt heller. I debatten, som baserade sig på den bioaktuella filmen tusen gånger starkare fanns ett exempel där killarna satte betyg på tjejernas utseende. Jag minns hur jag gjorde det under min egen högstadietid. Men tillsammans med en tjejkompis. Samma struktur fanns alltså kvar, men det behövde inte vara samma personer som agerade objektifierande, även tjejer kunde göra det.
Men även om många tjejer adopterade vissa manliga beteenden så fanns det en del mönster som bara gick att hitta i killgäng under min högstadieperiod. Det handlade framförallt på våldet. Det var inte våld som i farligt våld som kunde allvarligt skada någon. Men i killgängen fanns en hierarki där alla kämpade om att vara överst. Och överst blev man genom att förtrycka någon annan. Det kunde man göra genom att förnedra en person på olika sätt, genom att fälla personen på väg till maten, genom att säga något elakt, eller antyda något som var svårt att bemöta och få med sig resten av gänget emot en, och genom diverse andra tekniker.
Julia Sporre som Saga i filmen
När en kille i gänget kände sig förnedrad och inte hade en bra comeback så var alltid våldet den utväg som var tvungen att tillgripas för att försvara sin heder och sin plats inom hierarkin. Det var som sagt inget direkt farligt våld, det handlade om att slå någon ett par gånger i magen, putta motståndaren eller något liknande, inte för att skada, utan som markering för att jag tänker minsann inte ta någon mer skit ifrån dig. Men den som inte förstår att det här integrerandet av våld som ett sätt att lösa sociala konflikter inte är upphovet till en stor del av den manliga överrepresentationen inom våldsbrott måste vara blind.
När jag kom upp i gymnasiet och började i en akademisk klass så försvann det här sättet att lösa konflikter på nästan omedelbart. I gymnasiet fanns andra förväntningar ifrån lärare och från samhället kring hur vi skulle bete oss, och det svarade vi på. Samtidigt mötte jag många killar som gick på andra skolor och andra program, där klasserna var mer killdominerade, och mer praktiska. Där frodades våldet fortfarande. Här gick våldet från att bara vara en genusfråga till att också bli en klassfråga. När medelklassens akademikerkillar lämnade våldet bakom sig så behöll många av killarna som gick praktiska gymnasielinjer samma maktstruktur som innan.
Att motverka att de här strukturerna överhuvudtaget uppstår är en av de viktigaste uppgifterna om vi vill skapa ett säkrare samhälle för alla. Därför behövs genusperspektiv och genuspedagogik i skolorna, och därför är antifeministerna ute och cyklar.
Jag såg på uppdrag granskning igår och blev precis lika upprörd som alla andra. En tjej blir våldtagen av en äldre kille. Ingen tror henne, och på skolan mobbas hon. Pojken döms, men mobbingen fortsätter, och han hyllas på internet, och stöttas av vuxenvärlden, framförallt av äldre kvinnor ironiskt nog. Stödet gör att han går ut och våldtar ännu en flicka. Vår egen version av hederskultur som några krasst konstaterade.
Problemet med våldtäkter är att det omgärdas av så många myter. Vi tänker att en våldtäkt är det värsta som kan drabba en person. Så behöver det inte vara. Lisa Magnusson skriver bra om sina upplevelser av våldtäkt och Alexander Chamberland berättar om sin våldtäkt här. Gemensamt för deras berättelser är att de är trötta på att våldtäkt ses som det värsta du kan drabbas av. Det skapar en bild av att offret har drabbats av något så fruktansvärt att hon (i 99 % av fallen är det en hon) nästan aldrig kommer återhämta sig, vilket bara förstärker stigmatiseringen. Dessutom skapar det en bild av att bara verkliga monster sysslar med våldtäkt, vilket är anledningen till varför ingen trodde trodde på tjejen i reportaget. Våldtäktsmän är inte snygga väletablerade killar som går att umgås med, våldtäktsmän är psykiskt störda gubbar som smyger omkring i skogen. Så säger fördomen.
Jag fick veta att en kompis blev våldtagen i helgen. Det är den tredje personen i min bekantskapskrets som har blivit våldtagen. Den tredje jag vet om, jag räknar kallt med att några till har drabbats utan att ha delat det med mig. Våldtäkt är inget ovanligt som bara sjuka killar gör. Det drabbar kvinnor hela tiden i alla samhällsgrupper. Och framförallt så sker det av en orsak, det sker därför att kvinnor konstant objektifieras, det sker därför att män hela tiden pressas till att prestera, speciellt vad gäller sex, om de vill behålla sin plats i hierarkin. Det sker på grund av könsrollerna. Det är dags att fråga oss: vad är det för fel på männen egentligen? Och varför fortsätter så många kvinnor att stötta de sjuka männens beteende.
Mer läsning: Initi Chavez i aftonbladet
8de mars – internationella kvinnodagen. Tidningarna är fulla av historiska tillbakablickar, halvdana granskningar, och debattartiklar om kvinnornas situation i landet. Men alla missar samma sak. Kvinnodagen är på sätt och vis absurd för den missar helt problemet. Tanken är att diskutera kvinnors situation, och det är viktigt, men problemet ligger egentligen inte hos kvinnorna. Problemet ligger till största delen hos oss män.
Det är männen som misshandlar och begår andra typer av brott, det är männen som tar upp platserna som kvinnorna förtjänade, både vad gäller talartid i klassrummet, och jobb i styrelserummet, det är männen som låter bli att göra mycket av hushållsarbetet i hemmet, och så vidare. Det är dags att göra upp med myten om den moderna och jämställda mannen. Vi har kommit långt i Sverige, men vi är inte färdiga. Som queerfeminist är det mitt mål att avskaffa de strukturer som tvingar in folk i mallar, och begränsar deras möjlighet att utvecklas som människor. För att göra det så måste vi sluta att bara prata om kvinnor, och däri ligger problemet med internationella kvinnodagen. Fokuset hamnar fel. Ta tag i problemet, ta tag i mansrollen. Få saker kan vara viktigare för feminismen i Sverige idag.
Jag såg på torsdagens debatt i svt-play, den handlade om mansrollen, och varför så många män verkar vara så besatta av sex att de våldtar eller köper sex. Det var ett bra debattprogram även om jag saknade en del saker. Det är alldeles för vanligt att femistiska frågor förvandlas till kvinnofrågor, det borde ju rimligtvis vara tvärtom. Det är männen som är det stora problemet, och det är mansrollen som är förtryckande, alltså är det framförallt männens ansvar att göra något åt dem. Att förvandla feminismen till kvinnokamp är att be kvinnorna ta hand om ännu ett problem som de inte ens har skapat. Fast å andra sidan skapar vi alla ju könsrollerna hela tiden. Vi är alla delaktiga i att skapa och befästa könsrollerna, i hur vi klär oss, hur vi agerar jämt emot andra, vilka beteenden vi uppmuntrar och avvisar och så vidare. Att ändra attityderna ligger alltså på alla, men det är i vilket fall ingen kvinnofråga.
Skönt var det i vilket fall att fokus låg på männen den här gången. Det är sällan mäns beteende problematiseras. Den klassiska bilden av våldtäktsmän är ju att de är störda enslingar, glaningar, eller möjligtvis skumma invandrare. Forskning visar ju däremot att våldtäkter sker i alla samhällsklasser, och grupper. Sen är det ändå vanligare hos vissa grupper än hos andra, men det är ändå så att tanken att en våldtäktsman är en ensam galning är en myt. Mäns sexuella beteende är till stor del en produkt av en mansroll som finns hos alla män. Därför är det viktigt att vi alla diskuterar frågor om feminism och könsroller. Det påverkar oss alla, och vi är också med och skapar, eller bryter könsrollerna hela tiden i vardagen. Därför är feminism ett utmärkt exempel på när det är bra att ägna sig åt vardagsaktivism, genom att helt enkelt göra det som gynnar alla, snarae än det du förväntas göra. Oavsett om du är tjej eller kille.
Alla älskar de gamla disneyfilmerna. Och de som inte älskar dem är förmodligen sura gamla gubbar. Fast det finns ju en del saker att störa sig på i dem för det.
Snart kommer en ny disneyfilm i den gamla andan. Princessan och grodan heter den visst. Disney gör ett stort nummer av att det är den första svarta hjältinnan som de har gjort. Själv noterar jag att tjejen visserligen är svart, men annars verkar allt vara som vanligt. Hon är trådsmal, de flesta bifigurer verkar vara män (eller ha manlig röst åtminstone), och hela storyn kretsar kring hetrokärlek.
Ok, jag kanske är gnällig, det är väl lite för mycket att vänta sig att disney ska bli queer helt plötsligt, men någonting mer utanför ramarna än att bara byta färg på tjejen borde de väl våga. Nä, den här filmen kommer jag nog inte att gå och se. Vill ni se bra tecknad film, gå och se på Up, där har ni kvalitetsfilm utanför ramarna.
Idag hade jag noll lektioner i skolan, ändå var jag där från 08.30 till 15.0. Orsaken var att jag hjälpte till på skolans jämställdhetsdag som ett par av mina vänner ordnade som sitt projektarbete. Hela dagen avslutades med en debatt mellan alla ungdomsförbunden utom kd. Stackars kd, alla hackade ned på dem, till och med alliansen. Själv deltog jag endast som medhjälpare åt moderatorn, Maria Ferm representerade GU i debatten. Moderatorn var för övrigt en kille, medans alla debattörer var tjejer, vilket innebar att kvinnor fick diskutera feminism, medans män övervakade så debatten gick bra till. lite ironiskt på en jämställdhetsdag, men så kan det gå.
imorgon ska jag hålla tal på rådhustorget om den växande främlingsfientligheten och nazismen klockan 12. Sväng gärna förbi.
