You are currently browsing the tag archive for the ‘ekonomi’ tag.
Det är spännande när politiker över hela spektrat plötsligt blir överens. Aftonbladets ledare och Svenska dagbladets kommentator är plötsligt rörande överens. Europas regeringar har levt över sina tillgångar, och snart måste de betala notan. Lösningen är höjda skatter och minskade offentliga utgifter. Inte mig emot, det lär nog behövas (sen finns det ju ändå problem med att de fattiga ofta får betala ett för högt pris). Problemet är väl snarast att alla de vanliga ekonomerna räknar med fortsatt ökad BNP om något år när krisen är över. Hela ekonomin bygger på att BNPn ska fortsätta öka, utan det så blir stater bankrutta. Vi undvek den senaste finanskrisen genom att belåna oss upp över öronen. Nu börjar decennier av dessa lån att komma ikapp oss och skapa en ny kris. Vi lever på lånade pengar, och systemet lever på lånad tid. Frågan är bara hur mycket tid vi har kvar…
Amerika. Landet där tillväxten aldrig kommer ifrågasättas. ”The american life style is not up for negotiation”. Men kanske är den det ändå. I takt med att kriserna tätnar så börjar folk fundera. Helt oväntat hittade jag en artikel i New York Times av Paul Krugman där han skriver precis det som jag har bloggat om de senaste månaderna.
Suppose that we really are running up against global limits. What does it mean?
Even if it turns out that we’re really at or near peak world oil production, that doesn’t mean that one day we’ll say, “Oh my God! We just ran out of oil!” and watch civilization collapse into “Mad Max” anarchy.
But rich countries will face steady pressure on their economies from rising resource prices, making it harder to raise their standard of living. And some poor countries will find themselves living dangerously close to the edge — or over it.
Don’t look now, but the good times may have just stopped rolling.
Jag tänkte försöka reda ut en gång för alla varför det inte är hållbart med ekonomisk tillväxt i västvärlden. Jag brukar då och då påpeka att ju mer prylar vi konsumerar, ju mer ökar utsläppen som skapas när dessa prylar produceras. Då kommer det alltid nån liberal eller konservativ människa och påstår att tillväxt kan leda till minskade utsläpp, eftersom vi tillverkar saker effektivare. Det gör inget att vi tillverkar lite fler mobiltelefoner, om de är hälften så stora, och det gör inget att fler kör bil om bilen drar mindre bensin. Genom energieffektiviseringar kan vi både fortsätta ha tillväxt, och minska våra utsläpp. (Detta brukar kallas för frikoppling, man frikopplar materialproduktionen från utsläppen). Nu ska jag förklara varför frikoppling inte fungerar.
Först måste vi skilja på relativ frikoppling och absolut frikoppling. Absolut frikoppling är det som liberalerna menar sker, dvs att de totala utsläppen minskar samtidigt som tillväxten ökar. Relativ frikoppling är när vi tillverkar telefoner i mindre och mindre storlek, vilket gör att utsläppen per producerad telefon minskar. Samtidigt så säljs fler och fler telefoner, vilket gör att utsläppen från alla producerade telefoner ändå ökar. Så ser det ut med de flesta varor idag. En viss effektivisering sker, men fler varor säljs, vilket äter upp effektiviseringen. Faktum är att effektiviseringen ofta leder till att försäljningen ökar, (den så kallade rekyleffekten). Tänk dig exempelvis en bil som drar mycket mindre bensin än din nuvarande bil. Då blir det plötsligt billigare att köra, vilket gör dig mer körbenägen, vilket gör att du åker mer bil, vilket äter upp stora delar av energivinsten.
Det går att skriva en enkel formel för att förklara hur mycket teknologiska förbättingar som skulle krävas för att både fixa klimatet och behålla tillväxten. Utsläppen påverkas av antalet människor på jorden = populationen som vi kallar för P. Hur stor inkomst denna population har per person (I), samt teknologin, som avgör hur stor miljöpåverkan varje spenderad krona leder till (T). Det ger oss formeln P x I x T = Världens utsläpp.
Vad innebär då detta? Låt oss ta ett exempel (de flesta siffror och exempel är föresten snodda från den här rapporten, om ni inte fattar nåt av det jag skriver nedan så är det ok, läs bara kapitel 5 i rapporten så kan ni läsa samma sak, fast på fler sidor och mer pedagogiskt)
För att vi då ska få en minskning av utsläppen måste effektiviseringen (T) vara större än befolkningsökningen (P) och BNP-ökningen (I) tillsammans. Just nu ligger befolkningsökningen (P) på runt 0.7 %, och innan den ekonomiska krisen låg tillväxten (I) på runt 1.4 % världen över. Teknologieffektiviseringen (T) minskar med runt 0.7 %, vilket innebär att (P) och (T) tar ut varandra, den ena ökar lika mycket som den andra minskar. Kvar blir då I vilket innebär att utsläppen fortsätter öka med lika mycket som bnp stiger (eller att utsläppen sjunker med lika mycket som bnp sjunker).
P x I x T =
0.7 % + 1.4 % – 0.7 %=
1.4 %
Utsläppen ökade innan krisen med 1.4 %
Befolkningsökningen (P) och den ökande inkomsten (I) orsakar alltså tillsammans ökade utsläpp för 2.1 % per år (0.7 + 1.4). Om vi ville ha kvar tillväxten, och samtidigt se till att vi varken släppte ut mer eller mindre än nu så måste vi alltså ha en teknologiförbättring på 2.1 % per år, alltså 3 gånger så hög som den nuvarande. Bara det är orealistiskt, men tänk då att för att klara målet om att temperaturen bara ska stiga 2 grader så måste utsläppen minska med runt 5 % per år. Då måste T först ta ut den ökning som P och I tillsammans orsakar, dvs 2.1 % och sen minska med ytterligare 5 %, vilket blir 2.1 + 5 = 7.1 %. Alltså måste det ske en energieffektivisering som är tio gånger så hög som dagens 0.7 %.
P x I x T = -5
0.7 + 1.4 – 7,1 = -5
För att utsläppen ska minska med 5 % måste tekniken bli 7.1 % effektivare per år
När Reinfeldt kan berätta för mig hur man ska få teknologin att utvecklas i tiofaldig takt, då tror jag på tillväxtsamhället, tills dess är jag skeptiker.
Vi fick i uppgift att skriva en argumenterande insändare i skolan om EMU. Jag frågade om jag kunde skriva om finanskrisen istället, och det fick jag. Här är resultatet (Jag vill varna lättuttråkade läsare för ett ganska byråkratiskt språk)
När finanskrisen just hade börjat skyllde de styrande i Washington på finansvalparnas girighet. Det var girigheten som hade fått dem att gapa efter för mycket, och därmed mista hela stycket. Men det var inte finansvalparnas fel, människorna i Washington ljög. De visste hela tiden att finansvalpar är giriga, kapitalismen kräver det till och med. De som inte vill maximera sin vinst kommer att gå under i den hårda konkurrensen. Finanskrisen var inte ett fåtal människors girighets fel, det var heller ingen bugg i systemet, det var hela systemet som fallerade.
Vi har ännu inte sett botten på den här svackan, och ändå har vi satt samma människor som orsakade krisen till att reparera den. Man kan tycka att de borde ha förlorat vårt förtroende vid det här laget, men tydligen inte. Det är dags att komma med nya lösningar istället för samma gamla idéer som orsakade krisen från första början, för dagens ekonomiska system är inte hållbart.
Den engelska kommissionen för hållbar utveckling konstaterar det som vi gröna har sagt i årtionden: ”Tillväxtens myt har svikit oss. Den har svikit de två miljarder människor som lever på under två dollar om dagen. Den har svikit de ömtåliga ekosystem som vi beror av för vår överlevnad. Den har svikit spektakulärt när det kommer till att ge ekonomisk stabilitet och att säkra människors tillgångar”. Det är dags att andra krafter tar kontroll över det ekonomiska systemet, krafter som inser att evig tillväxt i en begränsad värld inte är genomtänkt ekvation.
Vi måste se den här krisen som en väckarklocka, och vi måste inse att det inte går att både äta kakan och ha den kvar. Det går inte att som moderaterna, ha som sina två främsta mål till EU-valet att rädda klimatet och öka tillväxten eftersom de två står i tydlig motsats till varandra. Tillväxt i västvärlden och en bra miljö är inte förenliga, mer prylar ger mer skräp, så enkelt är det. Tillväxt är för den delen inte önskvärt heller, eftersom det inte ens får oss att må bättre. Mer pengar ger bara ökat välmående fram till en viss gräns, en gräns som västvärlden sen länge passerat.
Det är dags att tänka om, och att tänka nytt. Kravet på evig och ständigt ökande tillväxt var vad som satte oss i den här situationen med finanskris och klimatkris från början. I solidaritet med världens fattiga, och med kommande generationer som kommer att lida av den förstörda miljön är det inte mer än rimligt att vi slutar sträva efter någonting som inte ens gör oss mer välmående. Låt oss istället fokusera på en rättvisare fördelningspolitik, båda nationellt och globalt, samt att ge folk jobb, förslagsvis genom minskad normalarbetstid. Det skulle alla tjäna på.
