Om ledarskap

På vår skola finns det en del profiler, en av de största är vaktmästaren Affe. Alla gillar honom , han är trevlig tillmötesgående och lyssnar på folk. Nu ska Affe sluta, han var bara vikarie och vikariatet har gått ut. Synd, men ganska svårt att göra något åt. Ett par cirkuselever försökte ändå, de gjorde en namninsamling. Som skolledningen rev ned.

Problemet som jag ser det är inte att Affe får sparken. Skolan har bara så mycket resurser, och med nuvarande lagstiftning måste han sparkas först. Problemet är hur skolledningen har hanterat elevernas missnöje. Vad de borde ha gjort var att skriva ett öppet brev och sätta upp brevid namnlistorna där de förklarade varför Affe får sparken, istället väljer de att försöka kväsa protester, inte genom dialog och förståelse, utan genom att dölja det synliga missnöjet vilket förståss var totqalt kontraproduktivt. Detta känns som ganska typiskt den svenska skolan överlag, det pratas om demokrati, men när det kommer till kritan så vet alla vem som bestämmer. Det handlar inte om huruvida Affe ska få vara kvar eller inte, det handlar om vilken attityd skolledningen har haft emot eleverna, och det faktum att elevernas vilja att uttrycka sig och få komma till tals inte tas på allvar. Det är lätt att snacka om demokrati men svårare att agera tydligen.

Om två timmar är det ”strejk” på skolgården, för dem som vill visa sitt missnöje över situationen. Om skolledningen är smarta så kommer de dit och pratar med demonstranterna, men jag anar att representationen från de högst uppsatta kommer att vara obefintlig.