För alla problem som det finns med idén om evig ekonomisk tillväxt så är dessa problem av praktisk natur. I teorin kanske det finns en lösning på dilemmat evig tillväxt i en ändlig värld, och då blir tillväxtsamhället både rimligt och önskvärt, eller? Johan Norberg illustrerade tanken bra i sin diskussion i Almedalen i somras med Maria Wetterstrand, såhär skriver han på sin blogg.

Jag ställde en hypotetisk fråga för att avgöra på vilken sida Wetterstrand hamnar. Jag frågade om hon skulle tycka att det var okej med bilsamhället, storskaligheten, tekniken och tillväxten om vi kunde hitta drivmedel, energislag och produktionssätt till detta som inte påverkade miljön. Efter att jag också kompletterat med att det inte gick ut över världens fattiga (utan tvärtom gynnar dem) svarade hon ”ja”.

Norberg skriver i sin blogg för att “många Miljöpartister drivs mindre av en ren miljömedvetenhet och mer av naturromantik, en estetisk och anti-liberal uppfattning om att det industriella, teknologiska, storskaliga och snabbmatiga samhället är dåligt och måste bekämpas, oavsett dess miljömässiga konsekvenser”. Jag håller med honom (även om jag skulle ha formulerat det annorlunda), och tycker således att Wetterstrand svarade fel när hon menade att ett teoretiskt hållbart konsumtionssamhälle vore önskvärt.

För min del handlar det inte om naturromantik, och det handlar heller inte om något romantiserande av bondesamhället eller allmän misstro mot teknik. Det handlar om de psykologiska implikationerna av konsumtionssamhället. Det liberala samhälle som Norberg omfamnar innebär samma friheter åt alla i teorin. Men det leder också till konsekvenser som de liberala tänkarna inte har lyckats förutse.

En grundförutsättning som de liberala tänkarna utgår ifrån är människors möjligheter att fatta rationella beslut. Problemet är att människor inte är perfekt rationella, vi är mottagliga för grupptryck, normer och annan påverkan. Ett liberalt motargument skulle då vara att i det långa loppet kommer de mer rationella besluten gynna de personer som fattar dessa beslut, och därmed kommer dessa idéer sprida sig. Problemet är att ett visst sorts tänkande premieras i dagens samhälle.

Idén om ett tillväxtsamhälle bygger på att vi hela tiden måste konsumera mer saker. Följaktligen måste vi också vilja ha fler saker, vilket kräver ett ständigt ökande ha-begär. Detta ha-begär stimuleras fram genom exempelvis reklam och mode, och leder till ett samhälle där de personer som har mest betraktas som mer framgångsrika, avundsvärda, och kort och gott bättre människor. Här grundläggs också en hierarki där de människor som äger mindre också kommer känna sig misslyckade och underlägsna, vilket tydligt illustreras i boken jämlikhetsanden. Ett tillväxtsamhälle arbetar alltså hela tiden emot att skapa ett samhälle med stora klyftor, för att om klyftorna är stora kommer du undre klasserna vara mer motiverade att konsumerar för att “komma ikapp”.

Den andra ideologiska invändningen emot tillväxtsamhället handlar om att den lägger grunden för en annan psykologisk idealtyp, nämligen “the economic man“, eller homo economicus, som vissa inom miljörörelsen ironiskt brukar prata om. The economic man beskriver en typ av människa som agerar helt efter sitt eget rationella egenintresse, och som helt enkelt tänker på, och agerar utifrån egen vinning. Detta tänkande stärks i ett konsumtionssamhälle. Orsaken är att tillväxtsamhället för att kunna fortsätta växa inte bara växer i nuvarande sektorer, utan också lägger till nya sektorer. Genom att privatisera olika branscher som förut bedrevs av staten (sjukvård, alkohol), eller som vi gjorde gratis åt varandra (hushållsnära tjänster) blir det lättare för tillväxtsamhället att fortsätta växa. Men när vi privatiserar allt fler saker så leder det till allt fler tillfällen då vi måste resonera utifrån vår egen plånbok, och allt färre tillfällen då vi kan få (och ge) hjälp gratis till varandra. Studier i beteendeekonomi har visat att så fort pengar blir inblandade så börjar vi tänka enligt devisen the economic man, och ett tillväxtsamhälle kommer leda till fler och fler sådana tillfällen. På motsvarande sätt tänker folk i mycket lägre grad utifrån egenintresset om det rör sig om allmänna tillgångar, eller sådana tjänster du erbjuds att få gratis. Ju fler allmänningar och statliga tjänster vi privatiserar så att människor istället får betala, ju mer egoistiskt riskerar vårt samhälle att bli.

Dessa två problem tillsammans, en hierarki som drivs av ett ständigt ökande ha-begär, och ett samhälle där människor hela tiden ser mer och mer till sina egna intressen, och i allt mindre grad förstår innebörden av begreppet solidaritet är konsekvenser av tillväxtsamhället. Det handlar inte om naturromantik eller teknikhat. Det handlar om att girighet förgiftar ett samhälle.