Ikväll rök Mubarak, och demokrativågen fortsätter därmed breda ut sig över arabvärlden. Det är svårt att överdriva vikten av Egyptens politiska skifte som sker just nu. Vi kan jämföra med Tunisien, ett litet land på 10 millioner invånare, som inte spelat någon viktig roll i världen sen Karthagos storhetstid. Egypten är mer än 8 gånger så stort, och ett oerhört viktigt land geopolitiskt, både på grund av kontrollen av Suez-kanalen och då de gränsar direkt till Gazaremsan och Israel.

Det har varit intressant att följa diskussionen om vad som ligger bakom revolutionen. Studerar vi fallet Egypten så var den utlösande faktorn Tunisiens revolution, som i sin tur orsakades av en desperat ung akademiker som brände sig själv till döds. Går man bakom de direkta orsakerna och studerar de underliggande orsakerna så blir det såklart mer intressant. Det handlar om de ökande mat och energipriserna. Dessa var i sin tur ett problem endast eftersom många var arbetslösa och klyftorna var stora, vilket gjorde att många inte hade råd att betala.

Det handlar dessutom om flera andra faktorer, som den demografiska sammansättningen. Studenter är de som brukar gå i bräschen för revolutioner, och större delen av arabvärlden har en mycket stor andel unga bland sin befolkning. Lägg till detta också en framväxande medelklass, som är utbildad och ställer krav, samt ett framväxande informationssamhälle som förenklar koordineringen av revolutionen.

Socialister pratar om arbetarklassens resning, islamister pratar om muslimernas mobilisering, alla tycks vilja ge just sin egen ideologi äran för förändringarna som pågår i mellanöstern. Sanningen är såklart snarare att orsakerna är mångfacetterade och att revolutionen inte är politiskt färgad. Det enda gemensamma kravet verkar vara att presidenten måste gå. Därför blir det också extremt intressant och extremt viktigt vad som kommer ske de kommande dagarna. Den allians av oppositionsgrupper som funnits i Egypten är inte längre enade emot Mubarak, de är konkurrenter om kontrollen över Egyptens politiska framtid. Muslimska brödraskapet känner vi redan till, frågan är vilka andra fraktioner som kommer att växa fram, och hur de kommer mottas av andra länder i regionen. Frågan är också hur militären kommer att hantera den makt de nu har tilldelats. Revolutioner i all ära, men vi har sett revolutioner förr som har verkat lovande, men som inte lett någonvart. Ukraina, någon?

Nu ser jag fram emot att media skiftar fokus till de många andra arabländer där stora demonstrationer redan pågår. Det kan bli ett mycket intressant år.