En intressant aspekt av blockpolitiken som hittills inte har lyfts upp i debatten är den historiska relationen mellan S och mp. Få vill kännas vid den, på båda sidor av partigränsen, men likväl finns den där. Mps utveckling är närmast en produkt av socialdemokratin, och som jag ser det, en arvtagare till densamma.
Miljöpartiet uppstod som bekant under slutet av 70talet. Att partiet bildades just då brukar förklaras med kärnkraftsomröstningen. En faktor som däremot konsekvent ignoreras är framväxten av en bildad medelklass, det vill säga den väljargrupp där mp idag har sitt starkaste stöd. Denna akademiska medelklass skapades ju till stor del av socialdemokratin, där det länge har funnits en vision om att alla som vill ska kunna gå vidare till högre studier. Den stora ironin är förståss att genom att de har genomfört den visionen så har de också delvis orsakat den nedgång som vi sett i det här valet.
Genom att fler och fler blev bildade och fick det relativt bra ställt så uppstod andra önskemål, och andra visioner hos den här gruppen än de visioner som var socialdemokratins. Socialdemokratin växte fram genom att organisera arbetarklassen, genom att ställa krav för att de själva skulle få det bättre. Den akademiska medelklassen hade det redan bra, de var produkten av årtionden av socialdemokratisk kamp, och därför kände de inte samma behov av att kämpa för sina rättigheter. Istället tog de ställning för grupper som verkligen behövde hjälp, och här blir kopplingen till mps tre solidariteter om att ta hand om välrdens alla människor, kommande generationer och djur och natur uppenbar.
Alla gröna partier har inte växt fram på det här sättet. I fattigare länder där klimatförändringarna kommer påverka folk direkt finns det en möjlighet att skapa en grön rörelse där människor kämpar för sina egna intressen. Men här i Sverige handlar den gröna rörelsen om att känna solidaritet med grupper har har det sämre än en själv, vilket skiljer sig starkt från socialdemokratin som handlar om att ha solidaritet med sin egen samhällsklass. Men för att folk ska kunna ha solidaritet med andra måste de först känna att de har det bra själva. Utan den välfärdsstat med små klyftor som S har skapat hade mp aldrig haft såna möjligheter att växa sig starkt i Sverige. Jag tror också att det omvända gäller. I ett samhälle där klyftorna växer (som idag) kommer fler rösta mer i sitt eget intresse, och mps väljarunderlag kommer minska. En miljöpartistisk rättvisepolitik förutsätter alltså en socialdemokratisk välfärdsstat. Åtminstone i Sverige.
8 kommentarer
Prenumerera på kommentarer för detta inlägg
30 september 2010 den 12:26
Erik Thor
Några reflektioner.
Jag instämmer i att MP som ett sammanträffande började växa fram på sjuttiotalet när genomsnittslyckan nådde sin peak, när människor hade fått sina basbehov tillfredställda och kände att de hade det relativt bra. Jag tror inte det är en slump att gröna idéer växte sig starkare där.
Däremot håller jag inte med om att intresset för andra växer fram först när egenintressena försvinner. Jag tror empati existerar tillsammans med egoism för de flesta, jag själv inget undantag, det kan ibland faktiskt vara så att det är lättare att känna solidaritet med de som svälter när man själv gör det, än när man aldrig varit med om eller fått uppleva hur det känns att svälta.
Min slutsats är att vi behöver engagera människor. Miljöpartiet kan inte enbart vara ett parti för den medelklass som gråter över världsorättvisorna. Miljöpartiet behöver väcka engagemang och vara en rörelse som engagerar båda sidorna av myntet. Sveriges fattiga borde också tilltalas av MP’s idéer. Vårt uppdrag är inte att vara en socialdemokratisk parasit, utan några som på riktigt tar över socialdemokratins roll som statsbärande parti. Faller S ner i avgrunden bör inte vi kasta oss ner tillsammans med dem, utan rädda och engagera de som blir kvar.
30 september 2010 den 12:43
Anders Schröder
Ja, du har poänger Erik. Exemplet med svältande människor stöder ju min tes dock, just att man gärna engagerar sig för saker som dessutom gynnar ens egenintresse. Men självklart är det inte bara den akademiska medelklassen som besitter empati.
Jag delar helt din analys av att mp behöver bredda sig, och fånga upp även folk ifrån lägre klasser om vi ska växa, det är också min bild. För mig hänger det ihop med att bli mer tydligt rättviseprofilierat, att ta ställning för de svaga, inte bara internationellt, utan även här hemma. Kort och gott, att vara ett vänsterparti, oavsett om man vill använda den termen eller inte.
30 september 2010 den 14:04
Jonas Andersson
Visst bör MP ta ställning för de svaga, även här hemma. Genom att driva medborgarlön t.ex. Och jag tycker att den modellen som drivs nu om ”en dörr in” är ett bra steg på vägen.
30 september 2010 den 14:26
Pierre Ringborg
Miljöpartiet har inte fått igenom något än i regeringsställning utan kan betrakta både S och alliansen som motståndare eller att få igenom någonting. I vissa frågor bör partiet aliera sig med S annars hålla distans eller riskera att bli uppslukade.
30 september 2010 den 17:57
Jakob
Hur många människor har vi som svälter i Sverige?
Håller med person i ring P1 tidigare, skänk bort hela reformutrymmet nästa år till Pakistan, som nu har över 10 miljoner hemlösa.
01 oktober 2010 den 10:31
Anders Schröder
Jakob, jag har faktiskt funderat på det där. Vad säger att 1 % är ett tillräckligt mål. Eller två % som mp ha satt upp. Varför inte 10 % av BNI? Rent realpolitiskt vore det ju omöjligt att driva såklart, men moraliskt, hur argumenterar man emot?
Jag skulle hellre se att F! eller något annat litet parti gick stenhårt till val på en sån fråga som att tiodubbla biståndet. Det är småpartiers roll, att få upp frågan på dagordningen. För mps del skulle det tyvärr vara kontraproduktivt tror jag, men det är en intressant diskussion. Kanske ett potentiellt ämne för en motion till nästa kongress?
03 oktober 2010 den 12:26
Thomas Svensson
Det är väl ändå en överdrift att tillskriva socialdemokratin framväxten av en bildad medelklass. En sådan har ju växt i samtliga kapitalistiska länder oberoende av vilket politiskt block som dominerat. Det är väl snarare en kombination av främst teknisk utveckling och arbetarrörelse som byggt dagens klassammansättning.
Annars håller jag med dig om att det är välmåendet som gjort det möjligt att lyfta blicken från vardagsbekymren till miljöfrågor, men det rör ju inte bara medelklassen utan den helt dominerande delen av befolkningen i väst.
Att bekämpa fattigdom är därför en förutsättning för ett fortsatt miljöengagemang, tror jag, men en sådan bekämpning behöver väl inte vara bestämd av socialdemokratin?
20 oktober 2011 den 7:49
Miljöpartiet i mitt hjärta « strötankar och sentenser
[...] och sjuttiotalets krisår. Det var en reaktion mot industrisamhällets baksidor, men den var möjlig endast tack vare en väl uppbyggd välfärdsstat. Som jag ser det måste denna bakgrund prägla en [...]