Det senaste inlägget på bloggen gjorde jag för nästan exakt fyra månader sen, samma dag som jag började på mitt nya jobb. Nu har jag slutat på jobbet, vilket kommer ge mig mer tid igen, men jag tror bloggen ändå får vila ett tag till. Jag har många andra forum som jag vill skriva på, supermiljöbloggen, alliansfritt Sverige, ledare i tidningen Uppsalademokraten, och eventuellt lite i tidskriften Arena. Alla de här forumen är olika, och kräver olika saker av mig, men inget liknar det jag försökte göra på bloggen, vilket var att debattera och analysera miljöpartiets politik och ideologi, och utveckla denna. Jag känner mig inte alls klar med den uppgiften, och efter fyra månaders paus har det kommit upp en del idéer på saker jag skulle vilja skriva om. Men i nuläget är det inte min hösta prioritet, tills vidare är den här bloggen nedprioriterad. Det betyder inte att bloggen är död, eller att jag inte kommer skriva i den på jättelänge. Kanske återkommer jag snart, om jag har något att säga som inte passar i de andra forumen, men förmodligen kommer uppdateringarna här bli ganska sporadiska det kommande halvåret.
Idag blev det en text om kommunitarianism, en obskyr liten ism jag känner mig allt mer lockad av.
Det västerländska tankesättet bygger på att människan i första hand är en rationell varelse som agerar logiskt. Det är ett tankesätt som har sin grund i den franska revolutionen, och upplysningen, och som har hängt med sedan dess. Bilden av människan som den tänkande logiska varelsen som ständigt utvecklas. Jag menar att det här tankesättet är i grunden felaktigt. Människan kan vara rationell. Men i första hand är människan en social varelse. Nästan allting som gör livet värt att leva skapas i mötet med andra människor. Därför är jag också övertygad om att välmående familjer, vänskapskretsar och lokalsamhällen är grunden för att hela samhället ska blomstra.
Här är problemet, vårt samhälle är inte anpassat för människor som i första hand är sociala varelser, utan det är anpassat efter att vi är rationella konsumenter. Två av de vanligaste arenorna dit människor söker sig när de vill träffa andra människor är krogen och shoppinggallerian. Alla de destruktiva normer som finns hos dessa arenor, med konsumtionshets (av varor och alkohol), och sexism på krogen blir därmed integrerat i människors sociala liv.
Istället behöver vi arenor som inte är infekterade av de här destruktiva normerna. Allt är inte dåligt, Sverige har ett starkt föreningsliv. Varannan svensk säger att de ägnar sig åt någon form av idéellt arbete. Men vi behöver fler arenor där människor kan mötas, och framförallt behöver vi mer tid att besöka de här arenorna. Jag tror att ett samhälle där människor ifrån olika bakgrunder har möjligheter att träffas som jämlikar via olika arenor kommer vara ett mycket tolerantare och mer välmående samhälle.
Anders Och Måns illustrerade vad jag menar ganska bra nedan. Människor behöver varandra, utan varandras bekräftelse blir hela vår existens menlös och absurd. Samhället är är inte bara en samling lösa individer som förväntas tävla mot varandra. Samhället är en väv av relationer mellan människor, där vi alla påverkar varandra och är beroende av varandra.
För alla problem som det finns med idén om evig ekonomisk tillväxt så är dessa problem av praktisk natur. I teorin kanske det finns en lösning på dilemmat evig tillväxt i en ändlig värld, och då blir tillväxtsamhället både rimligt och önskvärt, eller? Johan Norberg illustrerade tanken bra i sin diskussion i Almedalen i somras med Maria Wetterstrand, såhär skriver han på sin blogg.
Jag ställde en hypotetisk fråga för att avgöra på vilken sida Wetterstrand hamnar. Jag frågade om hon skulle tycka att det var okej med bilsamhället, storskaligheten, tekniken och tillväxten om vi kunde hitta drivmedel, energislag och produktionssätt till detta som inte påverkade miljön. Efter att jag också kompletterat med att det inte gick ut över världens fattiga (utan tvärtom gynnar dem) svarade hon ”ja”.
Norberg skriver i sin blogg för att ”många Miljöpartister drivs mindre av en ren miljömedvetenhet och mer av naturromantik, en estetisk och anti-liberal uppfattning om att det industriella, teknologiska, storskaliga och snabbmatiga samhället är dåligt och måste bekämpas, oavsett dess miljömässiga konsekvenser”. Jag håller med honom (även om jag skulle ha formulerat det annorlunda), och tycker således att Wetterstrand svarade fel när hon menade att ett teoretiskt hållbart konsumtionssamhälle vore önskvärt.
För min del handlar det inte om naturromantik, och det handlar heller inte om något romantiserande av bondesamhället eller allmän misstro mot teknik. Det handlar om de psykologiska implikationerna av konsumtionssamhället. Det liberala samhälle som Norberg omfamnar innebär samma friheter åt alla i teorin. Men det leder också till konsekvenser som de liberala tänkarna inte har lyckats förutse.
En grundförutsättning som de liberala tänkarna utgår ifrån är människors möjligheter att fatta rationella beslut. Problemet är att människor inte är perfekt rationella, vi är mottagliga för grupptryck, normer och annan påverkan. Ett liberalt motargument skulle då vara att i det långa loppet kommer de mer rationella besluten gynna de personer som fattar dessa beslut, och därmed kommer dessa idéer sprida sig. Problemet är att ett visst sorts tänkande premieras i dagens samhälle.
Idén om ett tillväxtsamhälle bygger på att vi hela tiden måste konsumera mer saker. Följaktligen måste vi också vilja ha fler saker, vilket kräver ett ständigt ökande ha-begär. Detta ha-begär stimuleras fram genom exempelvis reklam och mode, och leder till ett samhälle där de personer som har mest betraktas som mer framgångsrika, avundsvärda, och kort och gott bättre människor. Här grundläggs också en hierarki där de människor som äger mindre också kommer känna sig misslyckade och underlägsna, vilket tydligt illustreras i boken jämlikhetsanden. Ett tillväxtsamhälle arbetar alltså hela tiden emot att skapa ett samhälle med stora klyftor, för att om klyftorna är stora kommer du undre klasserna vara mer motiverade att konsumerar för att ”komma ikapp”.
Den andra ideologiska invändningen emot tillväxtsamhället handlar om att den lägger grunden för en annan psykologisk idealtyp, nämligen ”the economic man”, eller homo economicus, som vissa inom miljörörelsen ironiskt brukar prata om. The economic man beskriver en typ av människa som agerar helt efter sitt eget rationella egenintresse, och som helt enkelt tänker på, och agerar utifrån egen vinning. Detta tänkande stärks i ett konsumtionssamhälle. Orsaken är att tillväxtsamhället för att kunna fortsätta växa inte bara växer i nuvarande sektorer, utan också lägger till nya sektorer. Genom att privatisera olika branscher som förut bedrevs av staten (sjukvård, alkohol), eller som vi gjorde gratis åt varandra (hushållsnära tjänster) blir det lättare för tillväxtsamhället att fortsätta växa. Men när vi privatiserar allt fler saker så leder det till allt fler tillfällen då vi måste resonera utifrån vår egen plånbok, och allt färre tillfällen då vi kan få (och ge) hjälp gratis till varandra. Studier i beteendeekonomi har visat att så fort pengar blir inblandade så börjar vi tänka enligt devisen the economic man, och ett tillväxtsamhälle kommer leda till fler och fler sådana tillfällen. På motsvarande sätt tänker folk i mycket lägre grad utifrån egenintresset om det rör sig om allmänna tillgångar, eller sådana tjänster du erbjuds att få gratis. Ju fler allmänningar och statliga tjänster vi privatiserar så att människor istället får betala, ju mer egoistiskt riskerar vårt samhälle att bli.
Dessa två problem tillsammans, en hierarki som drivs av ett ständigt ökande ha-begär, och ett samhälle där människor hela tiden ser mer och mer till sina egna intressen, och i allt mindre grad förstår innebörden av begreppet solidaritet är konsekvenser av tillväxtsamhället. Det handlar inte om naturromantik eller teknikhat. Det handlar om att girighet förgiftar ett samhälle.
Ikväll rök Mubarak, och demokrativågen fortsätter därmed breda ut sig över arabvärlden. Det är svårt att överdriva vikten av Egyptens politiska skifte som sker just nu. Vi kan jämföra med Tunisien, ett litet land på 10 millioner invånare, som inte spelat någon viktig roll i världen sen Karthagos storhetstid. Egypten är mer än 8 gånger så stort, och ett oerhört viktigt land geopolitiskt, både på grund av kontrollen av Suez-kanalen och då de gränsar direkt till Gazaremsan och Israel.
Det har varit intressant att följa diskussionen om vad som ligger bakom revolutionen. Studerar vi fallet Egypten så var den utlösande faktorn Tunisiens revolution, som i sin tur orsakades av en desperat ung akademiker som brände sig själv till döds. Går man bakom de direkta orsakerna och studerar de underliggande orsakerna så blir det såklart mer intressant. Det handlar om de ökande mat och energipriserna. Dessa var i sin tur ett problem endast eftersom många var arbetslösa och klyftorna var stora, vilket gjorde att många inte hade råd att betala.
Det handlar dessutom om flera andra faktorer, som den demografiska sammansättningen. Studenter är de som brukar gå i bräschen för revolutioner, och större delen av arabvärlden har en mycket stor andel unga bland sin befolkning. Lägg till detta också en framväxande medelklass, som är utbildad och ställer krav, samt ett framväxande informationssamhälle som förenklar koordineringen av revolutionen.
Socialister pratar om arbetarklassens resning, islamister pratar om muslimernas mobilisering, alla tycks vilja ge just sin egen ideologi äran för förändringarna som pågår i mellanöstern. Sanningen är såklart snarare att orsakerna är mångfacetterade och att revolutionen inte är politiskt färgad. Det enda gemensamma kravet verkar vara att presidenten måste gå. Därför blir det också extremt intressant och extremt viktigt vad som kommer ske de kommande dagarna. Den allians av oppositionsgrupper som funnits i Egypten är inte längre enade emot Mubarak, de är konkurrenter om kontrollen över Egyptens politiska framtid. Muslimska brödraskapet känner vi redan till, frågan är vilka andra fraktioner som kommer att växa fram, och hur de kommer mottas av andra länder i regionen. Frågan är också hur militären kommer att hantera den makt de nu har tilldelats. Revolutioner i all ära, men vi har sett revolutioner förr som har verkat lovande, men som inte lett någonvart. Ukraina, någon?
Nu ser jag fram emot att media skiftar fokus till de många andra arabländer där stora demonstrationer redan pågår. Det kan bli ett mycket intressant år.
Jaha, då var man publicerad på Sveriges högstatusforum nummer ett igen. Den här gången tog jag mig dock in mer genom fultricket att replikera på någon i mitt eget parti, vilket media alltid gillar. Jag kände ändå att debatten var så pass viktig att det var värt de eventuella minuspoängen i media i dagsläget. Med nästan 4 år kvar till valet så kan man kosta på sig att lyfta större diskussioner och visa på olika alternativ, istället för att likrikta partiet på det sätt som sker under en valrörelse.
In och läs med er!
Det här är mitt fjärde blogginlägg idag, tidigare har det blivit två inlägg på supermiljöbloggen, och ett inlägg på Alliansfritt Sverige, där jag nu också är skribent. Dock kommer Alliansfritt vara nedprioriterat till förmån för supermiljöbloggen. Med tanke på den tid jag uppenbarligen lägger ned på den här opinionsbildningen över nätet så borde jag nog fråga mig: funkar det? Spelar sociala medier någon roll, eller är det bara en intern klubb där ett begränsat antal tyckare bråkar med varandra, utan att det får effekter utanför bubblan?
Sen jag började driva supermiljöbloggen, och samarbeta närmare med folket på alliansfritt så känner jag att jag har en betydligt bättre förståelse för sociala medier, vilken roll de spelar, vad de är bra på, och vad de inte klarar av. När Göran Hägg sitter i SVTs nyhetspanel och menar att ingen läser bloggar så är han ute och cyklar, men man ska heller inte tro att bloggosfären kan mäta sig med gammelmedia vad gäller att nå ut till folk. Men bloggosfären har andra vapen.
För att förstå hur viktiga bloggar och andra sociala medier är måste man förstå vilka det är som konsumerar bloggar (och nu pratar jag främst om nyhets och politiska bloggar). De personer som läser mycket bloggar och annat en liten informationselit som vill få veta mer än vad som står i tidningen, och gärna innan det står i tidningen. Här har bloggarna en fördel, du kan välja ditt specialämne, och se till att bygga upp ett kontaktnät och en kunskapsbas som journalisterna, som ofta skriver om olika saker varje dag, inte kan mäta sig med. Journalisterna är å sin sida högst medvetna om detta. Därför är också journalister en grupp som läser väldigt mycket bloggar och annat, för de vet att med lite tur så kan de fiska upp en bra story där, som någon annan redan har skrivit åt dig.
Här kommer bloggarnas styrka in. Journalisterna har ofta stor tidspress (det gäller att hinna före de andra tidningarna) och har dessutom ofta ett kunskapsunderläge mot bloggaren. Det innebär att den vinkel som bloggaren väljer att sätta i sitt inlägg ofta följer med när journalisten plockar upp storyn, jag har sett det ske flera gånger bara under de två månaderna jag har hållit på med supermiljöbloggen. Gammelmedia har makten på så sätt att de når många fler, och väljer vilka nyheter som blir stora. Men bloggosfären har ofta kontrollen över vilken vinkel nyheterna kommer få. Bloggosfären är på det sättet agendasättande, och därför spelar det roll vad som händer i bloggosfären. Det som är aktuellt bland bloggarna idag når ofta gammelmedia imorgon, och när den väl når fram till tidningarna är vinkeln på berättelsen satt sen länge.
Valberedningen ringde upp mig strax innan jul och berättade att Björn Lindgren och Rebecka Carlsson är nominerade till språkrör. Jag bestämde mig för att fundera över julen om jag ville fortsätta som kandidat eller inte. Nu är julen slut.
Jag väljer att dra tillbaka min kandidatur som språkrör (dock inte som FS-ledamot), av lite olika skäl. För det första är språkrörsjobbet ett heltidsuppdrag. Och då menar jag verkligen heltid som i 24/7. Som språkrör för GU är du en offentlig person och får stå ut med att bli granskad och ifrågasatt, och du måste hela tiden vara beredd att gå in i rollen som politiker. Jag vill inte vara politiker hela tiden, jag vill kunna ifrågasätta mig själv, och partiet, och testa kontroversiella idéer genom att kasta ut dom i cyberrymden och se vilken respons de får. Sånt kan man inte göra som språkrör.
För det andra vill jag hinna ägna mig åt annat än bara politiken, språkrörsskapet innebär att man binder upp i stort sätt all sin tid i minst två år åt partiet. Jag är inte beredd att göra det just nu, jag har andra mål och idéer som sträcker sig utanför mp.
För det tredje tycker jag Björn är en bra kandidat som har potential att bli ett utmärkt språkrör, och dessutom står han ideologiskt nära mig i viktiga frågor. Alltså känns det inte jobbigt att lämna walkover och istället stödja honom. Jag ser fram emot att jobba nära språkrören i förbundsstyrelsen nästa år, jag tror en sån roll passar mig bättre.
Jag kände mig inspirerad och skaffade Flattr idag. Flattr är en betalningstjänst vars namn anspelar på både flat rate, och flatter. Båda delarna är viktiga aspekter i systemet. Om Flattr är helt okänt för dig så är deras egen video en bra introduktion
Flattr är på sätt och vis som humlan som inte borde kunna flyga. Enligt vanliga ekonomiska modeller borde nästan ingen vilja använda flattr. Varför betala för någonting du kan få gratis? Men skaparna av flattr har kommit runt det genom att på ett väldigt medvetet sätt designa konceptet så att vi inte ska tänka i ekonomiska termer, utan i sociala termer.
Under julen läste jag en bok om beteendeekonomi som heter predictably irrational. I boken förklaras bland annat hur människor ibland agerar efter sociala normer och ibland efter ekonomiska normer. Ett exempel från boken är hur författaren först säljer lyxchoklad för en cent under en period, och senare delar ut samma sorts choklad gratis. Gratis är billigare än en cent, alltså borde mer choklad gå åt när chokladen är gratis. Men istället minskar åtgången av choklad drastiskt när den delas ut gratis. Då känner människor ett ansvar för att dela med sig och vara solidariska, men så fort betalning är inblandat så kopplas de ekonomiska reglerna in och folk börjar tänka själviskt.
Resonemanget ovan förklarar fortfarande inte hur Flattr kan fungera dock. Flattr är ju ett sätt att betala och få betalt, alltså borde folk tänka i ekonomiska termer istället för sociala. Men häri ligger det geniala i Flattr. Flattr kallar inte sina betalningar för betalningar, i videon refererar de till betalningarna som ett sätt att visa kärlek. Namnet anspelar tydligt på flatter, alltså smickra. En vanlig betalning är inget smickrande, men genom sitt upplägg förvandlar Flattr betalningen till en gåva, och gåvor ligger i gränslandet mellan ekonomiskt och socialt tänkande. Genom sitt upplägg odlar Flattr en kultur där det ekonomiska egenintresset ersätts sociala normer och altruism. Däri ligger också receptet till framgång, och anledningen till varför jag tror att Flattr kan lyckas där andra har misslyckats.
Så varför går det inte att trycka Flattr på den här bloggen, eller det här inlägget? WordPress tillåter det inte, däremot går det på blogger, så jag undersöker om det går att integrera Flattr på ett bra sätt på supermiljöbloggen nu. I vilket fall så tycker jag att ni ska skaffa Flattr, inte bara därför att det är vettigt att stödja olika skapare. Utan framförallt så leder projekt som Flattr till att själviskt ekonomiskt tänkande ifrågasätts till förmån för sociala normer, där vi visar hänsyn och tar hand om varandra. Flattr är ett slag i ansiktet på ekonomismen, och därför hoppas jag innerligt att projektet fortsätter växa.
I Mexico under klimatmötet mötte jag en amerikansk aktivist på stranden. Han var en veteran som mindes födelsen av den globala rättviserörelsen i Seattle, och hade varit med ändå mycket längre tillbaka. Vi satt och diskuterade skillnaden mellan Europeisk och amerikansk politik. Han var dessutom gammal bekant med numera bortgångna Murray Bookchin, miljöfilosofen och den före detta anarkisten, som grundade de två obskyra ismerna socialekologism och kommunalism. Socialekologism är för övrigt en av de ismer som ligger mig varmast om hjärtat.
Min vän ifrån USA var lite trött på Bookchin. Han tyckte att gubben hade låst in sig med sina böcker och filosofiska resonemang istället för att befinna sig på gatan och påverka. Det anknyter till en intressant diskussion inom den gröna rörelsen. Ekofeminist, djupekolog, socialekologist, new age flum, eller frihetlig vänster med gröna drag. Oavsett vilken ideologi du kommer ifrån så är det uppenbart vad som är problemet i nuläget. Vi behöver inte sitta och diskutera exakt hur vårt idealsamhälle ser ut. Vägen dit är till en början densamma, oavsett vilken av de ideologier jag rabblade ovan du tillhör. Själv vet jag inte om jag håller med, men det är ett intressant perspektiv som brukar komma upp då och då när gröna diskuterar ideologi.
Via primegate (varför heter alla skandaler ”gate” numera. Skittöntigt), så har tillväxtdebatten nått utanför de snäva miljökretsarna och tagit fäste även inom socialdemokratin, och därmed i mainstreamdebatten. Katrin Kielos skriver i aftonbladet idag hur det inte är något fel på själva idén med tillväxt, problemet är det måste finnas en politisk idé bakom tillväxten. Vad är det som ska växa, och varför? Det är kul att sossarna förstår vikten av att diskutera tillväxt, men problemet är att de missar fler viktiga aspekter. Debatten om tillväxt inte en debatt, utan flera, jag ska försöka redogöra för de olika debatterna nedan.
Är tillväxt möjligt?
Den här debatten har pågått ett tag i stora delar av Europa. Det finns den mer radikala falangen som ifrågasätter att ekonomisk tillväxt på nationell eller internationell nivå i västvärlden ens är möjlig på lång sikt. Denna debatt anknyter främst till debatten på peak oil, och andra begränsningar av våra naturresurser. Tillväxt kräver ett ökat uttag av naturresurser som vi inte har menar man. Därmed är den globala ekonomin dömd till ressession de närmaste årtiondena.
Är tillväxt önskvärt?
Den andra debatten utgår ifrån att skeptikerna i debatt nummer 1 har fel, och att global tillväxt visst är möjlig. Då blir frågan istället om tillväxt är önskvärt eller inte, samt vad tillväxt egentligen innebär. Det är denna debatt som socialdemokratin har fått upp ögonen för. Argumenten här handlar om att fortsatt tillväxt i väst leder till skenande klimatförändringar som kommer skada oss alla i längden. Ecoprofile berättar om hur den här synen numera får plats i vetenskapliga skrifter som Nature. Samtidigt pratar andra forskare på handelshögskolan om att en ”grön tillväxt” är helt möjlig om vi bara höjer priserna på¨fossila bränslen.
Hur mäter vi tillväxt?
Diskussionen i den här debatten handlar mycket om vad vi ska ersätta tillväxtmåttet med. Om vi internaliserar kostnaderna för miljöförstöring, dvs räknar med kostnaderna när vi sammanställer BNP-.måttet så kommer färre miljödåliga beslut tas i tillväxtens namn, vilket lägger grunden för en hållbar tillväxt, menar de här personerna. En rapport från den franska regeringen, skriven av några av världens främsta ekonomer diskuterar just möjligheterna att ersätta tillväxtmåttet med någonting som bättre tar hänsyn till miljö och människor. Rapporten får inte helt oväntat kritik ifrån högerhåll, Johan Norberg har sammanställt ett eget litet häfte där han argumenterar emot att byta ut BNP-måttet.
